Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Människor vill klara sig själva”

Den psykiatriska vårdens tillgänglighet behöver öka, inte minska, skriver tre debattörer i en reaktion på en gästkrönika. (2 kommentarer).

Publicerad: 14 januari 2021, 12:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Lotta Borg Skoglund, MaiBritt Giacobini, Anki Sandberg.

Montage: Eva Lindblad (Lotta Borg Skoglund), Lovisa Schiller (Anki Sandberg)


Ämnen i artikeln:

Adhd

Adel Abu Hamdeh pekar i sin krönika ”Man kan anta att alla människor anstränger sig” ut en hel grupp patienter som en onödig belastning på samhällets resurser. Hans text är svepande, baserad på tyckande och helt utan vetenskapligt underbyggda fakta. Vi är tacksamma för möjligheten att med hänvisning till internationell konsensus och vetenskaplig litteratur förtydliga och bemöta hans grundlösa påståenden. 

Adel Abu Hamdeh menar (medvetet?) förminskande att ”högutbildade och förhållandevis välfungerande individer” rasar över en debattartikel ”som menar att vi måste rationalisera bort neuropsykiatriska utredningar på högutbildade och förhållandevis välfungerande individer” och att det ”har dykt upp någon sorts ’högfungerande adhd’ inom vården.”

Eftersom adhd, liksom andra psykiatriska diagnoser, ytterst är en beskrivning av någons symtom kommer diagnosen av naturliga skäl att innefatta individer med olika funktionsnivå, som kan förändras över tid och som en funktion av omgivningens krav. Dessa patienter har alltså inte ”dykt upp” utan alltid funnits. Nivåbestämning av adhd är en del i en diagnostisk process. Precis som vid andra diagnoser som till exempel hjärtinfarkt, depression eller alkoholberoende kan man ha en lindrig, måttlig eller svår adhd.

Hamdehs text är full av allvarliga och direkta faktafel. Ingen får adhd-diagnos ”trots frånvaro av tydlig funktionsnedsättning med hänvisning till att de klarar av vardagen endast genom övermänskliga ansträngningar”. 

I linje med internationell konsensus visar till exempel Peasgood med flera 2020 och Erskin med flera 2014 att vuxna oftare får sin diagnos efter år av lidande, sjukskrivning och misslyckade behandlingsförsök för psykiatrisk och somatisk samsjuklighet och missbruk. 

Hamdeh fortsätter med subjektiv och bristande logik: ”Just den här upplevelsen av att man anstränger sig mer än andra är allmänmänsklig. Den går inte heller att motbevisa.” Det är oklart i vad patienterna bör motbevisas. Eller svingar Hamdeh ett slag i luften mot professionen? Inom psykiatrin baserar vi, lika lite som i andra medicinska specialiteter, bedömningar enbart på någons upplevelser. Vi kartlägger symtom och följer strukturerade riktlinjer. En adhd-diagnos ska inte ställas lättvindigt. Om depression och sucididtankar också bara är någons upplevelser, hur föreslår Hamdeh att vi hanterar dem?

Författaren konstaterar vidare: ”Det dessa individer med ’högfungerande adhd’ som rasar över att vården måste prioritera resurser inte verkar förstå, är att även de med ’lågfungerande adhd’ anstränger sig.” Vari ligger det ett motsatsförhållande i hur personer med olika funktionsnivå anstränger sig? Enligt Larsson med flera 2012 bör inte adhd betraktas som en dikotom diagnos och ingen kvalitativ gräns skiljer personer med adhd från andra. 

Pawaskar med flera visar 2020 att personer med adhd-diagnos har högre funktionsnivå, produktivitet och livskvalitet jämfört med för symtom matchade kontroller utan diagnos.

Internationell vetenskaplig litteratur är enig med Biederman med flera 2018 och Erskin med flera 2014 om att den bästa samhällsekonomiska prioriteringen är att diagnostisera och behandla adhd. I dag är inte ens hälften av de vuxna svenskar som, enligt Polanczyk med flera 2014, bör ha diagnos utredda, diagnostiserade och behandlade. För att avlasta personligt lidande och förhindra framtida gigantiska socioekonomiska utmaningar behöver den psykiatriska vårdens tillgänglighet öka, inte minska.

Hamdeh filosoferar vidare och upplever sig tidigt ha varit sanningen på spåret: ”Livet är mödosamt och strävsamt för oss alla”, ”Att säga att någon har svåra koncentrationssvårigheter men ändå klarar av krävande utbildningar tack vare stora ansträngningar håller därför inte.” ”Under min ST-tjänst gick jag en kurs som behandlade neuro¬psykiatri. Jag dryftade då en åsikt som visade sig vara impopulär: att en läkare rimligen inte kan bli aktuell för en adhd-diagnos i vuxen ålder.”

Det han glömmer, eller utelämnar medvetet, är att koncentrationssvårigheter inte omöjliggör högskolestudier. Det finns i dag omfattande litteratur, till exempel Cadenas med flera 2020 och Antshel med flera 2010, som visar att adhd inte utesluter hög intelligensnivå eller högskolekompetens. 

Det är beklagligt att Hamdeh inte fann takhöjd för dessa diskussioner under sin utbildning. Det är skillnad på psykiatrisk sjukdom och funktionsnedsättning. En sjukdom gör det ofta omöjligt att fungera oavsett miljö. Schizofreni är ett sådant exempel. Vid funktionsnedsättning kan man ofta fungera väl i många olika miljöer, givet att man har andra kompensatoriska strategier och får rätt stöd. Adhd är ett sådant exempel.

Hamdeh uttalar sig om kollegornas inställning till vetenskap och beprövad erfarenhet: ”Idén om att göra funktionsnivå till en viktig variabel vid ställningstagande till neuropsykiatrisk utredning irriterar många.” Det irriterar ingen! Det är tvärtom en obligatorisk del i en utredning och förutsättning för diagnos. Utan funktionsnedsättning, ingen diagnos!

Hamdeh påstår, högst anmärkningsvärt: ” Öka kapaciteten för utredningar i stället för att minska antal utredningar säger vissa. Men som bekant är resurser ändliga, här är ju det centrala i problemet med sänkta diagnoströsklar. I stället för att koncentrera resurserna till dem med störst svårigheter och behov, späds de ut till en stor del av befolkningen som skulle klara sig lika väl utan.”

Hans resonemang saknar, likt resten av texten, källhänvisningar och faktabakgrund, och motsäger diametralt enig vetenskaplig litteratur. Hälso- och sjukvården behöver arbeta förebyggande. Om vi enligt Hamdehs resonemang vidtar aktiva åtgärder för att arbeta tvärtemot evidens och beprövad erfarenhet och försvårar för en stor grupp människor att få rätt diagnos och stöd så kommer dessa individer inte att försvinna från systemet. De kommer istället att dyka upp i en redan hårt belastad primärvård, hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten. 

Välriktade preventiva insatser sparar samhällsekonomiska resurser och personligt lidande. Att människor skulle söka hjälp för skojs skull eller för att bli tyckt synd om är en ofräsch, cynisk syn på patienten som en parasit på systemet. Denna typ av maktspråk och ovanifrånperspektiv är vanskligt. Vår erfarenhet är tvärtom att människor vill undvika kontakt med psykiatrin och klara sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Det bör vi hjälpa dem med! 

 

Lotta Borg Skoglund, leg läkare, specialist i psykiatri och allmänmedicin, medicine doktor, medicinskt ledningsansvarig läkare på Smart psykiatri

MaiBritt Giacobini, leg läkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri samt i klinisk genetik, medicine doktor, forskningsansvarig på Prima barn- och vuxenpsykiatri

Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

 

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-01-15

Det är orimligt att inte prioritera, ingen del av sjukvården fungerar så. Givet ändliga resurser behöver vi alla ställa oss frågan, om vi ska utöka resurserna någonstans, varifrån ska de tas? 

När det förekommer utredning av patienter som upplever ett lidande som de tror beror på underliggande ADHD/ADD, men utifrån sett har en normal eller till och med hög funktion jämfört med normalbefolkningen – då tar det emot att lägga resurser på dem. Som det står i hälso- sjukvårdslagen: ”Den som har störst behov ska ges företräde till hälso- och sjukvården.”

Mikael K

 

2021-01-15

Jag blev besviken och irriterad när jag läste vad kollegan skrev om pat med ADHD . Samtidigt är jag glad att läsa vad Lotta skrev och hur hon kämpar för denna grupp. 

Mihály Matura, överläkare

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Adhd

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev