Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Måste det vara fel att gå på en patients begravning?”

Publicerad: 27 Maj 2016, 05:00

Foto: Thinkstock

Vi kan nog inte springa på begravningar i tid och otid, men är det fel av en doktor att någon gång vara med till slutet och få ta farväl som en sann vän? frågar Anna Sandstedt.


Tänk dig en patient i samma ålder som du själv. Barn och kanske barnbarn i åldrar du kan relatera till. Patienten har en allvarlig kronisk sjukdom, kanske till och med en malignitet. Ni träffas ofta, kämpar mot sjukdomen och i stunder av medgång blir det tid över för lite prat.

Det visar sig att ni har liknande intressen eller kanske inte alls. Men ni har härliga samtal om det ena och det andra och till slut finns där en relation. Inte konstigare än så.

Först en strikt läkare-patient-relation. Men allt eftersom åren går fördjupas relationen. Ni för existentiella samtal som du inte för med dina närmaste för att det liksom aldrig blir lika verkligt med någon som inte är svårt sjuk.

Framför dig har du någon som under andra omständigheter faktiskt skulle kunnat vara en vän. Så kämpar vi lite till och till slut är du den som måste lämna beskedet att vägen närmar sig sitt slut. Våndan är stor för det gör ont när man är människa och ska berätta för en annan människa att den ska dö.

Sen är det slut. Remiss till ­palliativa teamet, hem för att dö. Och du som varit med längs hela vägen ska bara släppa taget och överlåta resten till någon annan. Någon som inte vet allt det där du vet och inte pratat om allt det ni pratat om. Någon som får komma hem till patienten och verkligen se hur den levt i alla år.

Och sen när döden kommit ska du bara läsa om det i tidningen, paketerat med en ram, figur, datum, namn och ibland upp­gifter om begravningen. De som stod patienten nära får gå på begravningen för att ta farväl på riktigt. Och du får egentligen inte ens titta i journalen hur det gick. Blev det fint trots allt? Hann alla fram? Blev det utan ångest och smärta? För du vill ju veta. Du vill ju förvissa dig om att det blev så bra det kunde för din patient. Din kära patient.

Vad säger man när man aldrig mer ska träffas? Hoppas ditt döende blir bra?

Min sorgebägare har blivit fylld till brädden i det senaste. Många farväl har det blivit. Ett på telefon slutade med ”’Vad säger vi nu?” Och vad säger man när man aldrig mer ska träffas? Ha det bra? Hoppas ditt döende blir bra? Önskar dig all lycka i himlen?

Ett annat farväl innehöll ett alldeles tyst avgrundsvrål och motfrågan ”Talar du sanning – ska jag verkligen dö nu?”. Den gången brast mitt hjärta.

Jag hade en patient en gång som vid några tillfällen sa att jag var hennes bästa vän. Hon var gammal och levde ensam och hennes sjukdom satte henne på svåra prov. Och jag lyssnade och försökte lindra hennes smärtor. Kanske är det då inte så konstigt att man som patient känner att doktorn är ens bäste vän, den man sätter sitt hopp till och vill träffa med önskan att få bli bättre?

En gång var jag på en patients begravning. Det var hans och ­hustruns önskan och jag blev ­särskilt inbjuden. Hur kunde jag då inte gå? Men jag undrade vad de andra gästerna tänkte. Tyckte de att det var kletigt och distanslöst eller tyckte de kanske att det var en fin gest? Förmodligen brydde de sig förstås inte alls. För min del var själva ceremonin min stund med min patient. Mitt avslut och mitt farväl. Och det kändes så rätt.

Vi kan nog inte springa på begravningar i tid och otid, men är det verkligen alldeles fel av en doktor att någon gång ibland tillåta sig att vara med till slutet och få ta farväl som en sann vän?

ANNA SANDSTEDT

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev