”Medarbetare byter inte arbetsgivare för att jävlas”

I Dagens Medicin nr 23 skrev Gunnar Eerola Fors om hur han som anestesisköterska känner sig inlåst av regionen, och i stället för att kunna bidra nära patienterna i en annan anställningsform får söka sig till andra arbetsuppgifter och i värsta fall lämna vården.

Läs också: Låt läkare jobba åt flera aktörer samtidigt

Vi förstår fullständigt att regionerna behöver använda skattemedel på bästa sätt när du ska ta hänsyn till tillgänglighet, kvalitet, framtidens utbildningar, medarbetarens mående etc. Det är ingen lätt utmaning men vi tror inte på lösningen att kapa de kostnader som ser enkla ut att kapa, utan att titta på konsekvenser av detta och vi tror verkligen inte på att överdriva det hela för att skapa politiska poänger.

Att man som region är restriktiv med bemanning och fokuserar på de enheter som behöver det bäst samt försöker hitta bäst pris kontra kvalitet och behov är ju helt förståeligt. Att man använder ord som hyrstopp för att se till att man får bort den ”onda bemanningen” och då utgår från att allt kommer att lösa sig. Då kommer all personal att vilja arbeta för regionen och regionen kommer att kunna ha alla vårdplatser öppna för att jobba säkert med patienter.

Här tror vi att man gör en liten logisk tankevurpa.

Anledningen till att medarbetare byter arbetsgivare är inte för att jävlas eller för att de tycker att det är roligt. De byter arbetsgivare för att den nuvarande arbetsgivaren inte uppfyller de krav de som arbetstagare har. Oavsett om det handlar om att du som medarbetare tycker att din nuvarande arbetsgivare är för rigid i sin schemastruktur, att den närmsta chefen är för frånvarande, att lönen är för låg, att utvecklingsmöjligheterna är för dåliga eller att du helt enkelt vill ha lite förändring ligger förklaringen i att den nuvarande arbetsgivaren inte kan möta upp mot ett behov hos vårdens viktigaste beståndsdel – medarbetaren.

Läs också: Bemanningsavtalet drar ut på tiden – överklagas för tredje gången

Om man vill ha nytt och inte tycker att den regionala vården eller den kommunala vården är rätt kan man som medarbetare gå till en privat vårdaktör, lämna sektorn helt eller börja jobba som konsult inom vårdbemanning. Visst, vi gör det lite enkelt för oss, det finns fler alternativ men vi tar tre stora områden som är vanliga.

Att en person byter från en vårdgivare till en annan påverkar ju egentligen inte patienten – det kommer ju att finnas plats för patienten fast hos en annan aktör. Att en person går ner i tid eller lämnar sektorn påverkar ju drastiskt tillgängligheten för patienterna. Att en medarbetare finner det mer intressant att arbeta med bemanning skulle ju kunna vara precis som att gå till Capio, Kry, Praktikertjänst eller någon av de andra aktörerna som just nu ligger högst upp på listan över attraktiva arbetsgivare.

Om det inte vore för det där lilla ordet hyrstopp. Det där ordet vi skulle vilja ersätta med långsiktig samverkan kring medarbetarens bästa. Kring patientens bästa. Kring systemets bästa. För om vi sätter oss i skyttegravar och utgår från att den andre aktören bara är dålig kommer vi inte att komma framåt. Om vi däremot tittar på vad aktörerna kan skapa tillsammans finns det möjligheter att göra något som faktiskt är bra för patienterna.

Läs också: ”Låt oss mötas om kollektivavtal i vårdbemanningsbranschen”

Vi tror att framtidens vård kommer att innefatta olika anställningsformer för olika typer av medarbetare och ska vi ha kvar medarbetarna som verkligen vill arbeta just nära patienterna krävs att vi lyfter blicken och skapar förutsättningar för framtidens medarbetare. Dessa förutsättningar stavas inte hyrstopp hur många politiska poänger man än kan plocka med ett sådant ord. Det stavas istället samverkan och långsiktighet med medarbetaren i fokus. Det borde vi kunna enas kring och jobba utifrån.

Magnus Lejelöv, vd Colivia Sweden

Torbjörn Ferndahl, vd ABC Doctor

Gustav Gillberg, vd Stensjö Vårdresurs

Magnus Lundqvist, vd Sjuksyrra

Erik Hellgren, vd Agito