Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Medlemskap irrelevant efter rättsövergrepp i da Costafallet

Publicerad: 13 december 2012, 11:30

På vilket sätt kommer Läkarförbundet att bistå mig om jag nu skulle råka ut för ett rättsövergrepp? skriver Johan Lagerfelt.


Fem år i följd har jag motionerat i Läkarförbundets fullmäktige om det så kallade da Costafallet och det rättsövergrepp som har drabbat två före detta kollegor. Jag har varierat vinklingarna något under årens lopp, perspektivet har förskjutits, men det grundläggande målet med mina motioner har varit detsamma, nämligen att försöka förmå förbundet att visa solidaritet i enlighet med stadgarna.

Centralstyrelsen har antingen svarat på något annat än det som jag har skrivit, eller så har man tagit till diverse krumbukter för att slippa följa stadgarnas §1, se fotnot.

På grund av min envishet blev jag i alla fall nyligen inbjuden till förbundet för att personligen diskutera frågan både med ordförande Marie Wedin och även med Thomas Flodin, ordförande i etik- och ansvarsrådet. Med denna inbjudan tyckte jag mig kunna se fram mot någon sorts sokratisk dialog, en evidensbaserad argumentering där fakta noggrant skulle vägas på guldvåg. Men hur blev det?

I korthet kan jag säga att det blev allt annat än så. Tidigt framgick det att förbundets ställningstagande styrdes av två mantra: ”Vi kan ingenting göra” samt ”Man måste lita på rättsväsendet”.

Beträffande första så skulle det ha legat betydligt närmare sanningen om man helt frankt hade sagt ”Vi ids inte, vi vill inte, vi bryr oss inte!” Självklart kan förbundet göra något, självklart kan man åstadkomma mycket – om man bara vill.

Att skylla på och gömma sig bakom paragrafer, paragrafer som man inte heller lyckades hänvisa till under vårt samtal, är naturligtvis inget annat än en uppvisning i ynkedom. På en rak fråga om vilken etisk-moralisk grund som beslutet att vända bort blicken vilade på, fick jag av Thomas Flodin ett typiskt politikersvar, det vill säga en längre, men helt innehållslös utläggning.

Och så har vi det där med att lita på rättsväsendet. Enligt uppgift så har förbundet tidigare uppvaktats av de båda läkarna och deras advokat. I samband med detta överlämnades också exemplar av Per Lindebergs bok Döden är en man, en bok som effektivt strimlar sönder teorierna om de två läkarna som styckmördare. Att, i ljuset av vad som avslöjats där, envist hävda att ”Man måste lita på rättsväsendet”, framstår inte direkt som årets mest insiktsfulla kommentar.

Tyvärr är inte da Costafallet den enda rättsskandalen i vårt land och våra kollegor inte de enda som har drabbats av inkompetenta domare. Förra JO Hans-Gunnar Axberger har, i skriften Felaktigt Dömda, på ett avslöjande sätt belyst rättssystemets tillkortakommanden och godtycklighet.

Det snällaste som man kan säga om förbundets envisa fastklamrande vid att ”Man måste lite på rättsväsendet” är att det är extremt naivt.

Varje enskild medlem bör noggrant överväga samma fråga som jag nu brottas med: På vilket sätt kommer Läkarförbundet att bistå mig om jag nu skulle råka ut för ett rättsövergrepp? Blir det §1 i stadgarna som blir vägledande eller blir det den korporativa solidariteten och omsorgen om statsmaktens goda rykte som styr förbundets handlande?

Blir det moralkompassen som styr eller kommer energin att fokuseras på att aktivt vända bort blicken?

I skrivande stund, med denna bakgrund, känns ett medlemskap i Läkarförbundet alltmer irrelevant. Efter att ha varit medlem ända sedan kandidattiden tvingas jag nu rannsaka skälen till detta medlemskap, någonting som jag i nästan fyra decennier aldrig ens har funderat över. Har jag förbisett något i denna utläggning så är jag emellertid glad för goda förslag och tillrättalägganden. Kanske kan någon medlem lyfta fram ett perspektiv som jag har missat.

Fotnot: I Läkarförbundets stadgar §1 står bland annat att förbundet har till uppgift att tillvarata medlemmarnas yrkesmässiga, sociala och ekonomiska intressen.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev