”Mentalsjukhusen ska inte återupprättas”

Det finns en återkommande opinionsbildning för att återskapa mentalsjukhusen. Nalin Baksi har till exempel i flera artiklar i Svenska Dagbladet under våren beskrivit det som att personer med psykossjukdom lämnas vind för våg (1). Utgångspunkten är våldsdåd som begåtts av personer med misstänkt eller diagnostiserad psykisk störning. Kommunernas otillräckliga insatser får stark kritik. Nalin Baksis slutsats är att 1995 års psykiatrireform är misslyckad. Även beslutsförmågan hos personer med psykos ifrågasätts i denna debatt. Psykiatrin borde få ett större ansvar och mentalsjukhusen behövs, heter det.

Vi har ett starkt engagemang för dem som har långvariga psykiska sjukdomar och forskar på detta område sedan 30 år tillbaka. Det finns absolut behov av förbättringar på området, men vi tar kraftigt avstånd från idén att återskapa stora institutioner för psykiskt sjuka.

Läs mer: Utökad studie med immunterapi mot schizofreni startad

En koppling mellan våldsbrott och mentalsjukhusens nedläggning suggereras fram, men detta är en myt som kan medföra att livet blir svårare för personer som har psykisk sjukdom.

Psykisk sjukdom är förenad med ett stigma, som tar sig uttryck i att många tar avstånd och skapar en social distans till dem de vet, eller tror, har varit i kontakt med psykiatrin. Detta medför att personer med psykisk sjukdom ibland avstår från att söka hjälp – eller hemlighåller det – av rädsla för att bli stigmatiserade.

Kärnan i stigmatiseringsprocessen är uppfattningen att psykisk sjukdom och farlighet hänger ihop, och att dessa människor bör hållas borta från samhället, inlåsta på till exempel mentalsjukhus. Föreställningen att särskilt personer med psykossjukdom är farliga är tyvärr alltför vanlig (2). Stigmat kan bekämpas med viss framgång (3).

Det är också en missuppfattning att psykiatrireformen var orsaken till att mentalsjukhusen avvecklades. Reformen var närmast en reaktion på nedläggningarna.

Mentalsjukhusens avveckling har inte påverkat risken för att människor begår våldsbrott under inverkan av allvarlig psykisk störning. Dessa våldsbrott är djupt tragiska, men denna typ av brott kan minskas med stöd och behandling, något som inte gäller för de flesta andra brottstyper (4). Brott relaterade till psykisk sjukdom är mycket ovanliga, vilket är viktigt att slå fast. Risken för våldsbrott är högre om det finns ett samtidigt missbruk, vilket pekar på att den psykiska ohälsan och missbruket måste behandlas samordnat (5).

Mentalsjukhus och liknande institutioner är en föråldrad, ineffektiv och inhuman vårdform. Man blir inte friskare av att vara på sådana ställen, tvärtom förloras förmågan att leva ett självständigt liv. Institutionssyndromet beskrevs redan på 1960-talet (6). Mentalsjukhusen ska inte återupprättas.

I de flesta situationer fattar man själv de bästa besluten när det gäller ens eget liv, vare sig man har en psykosdiagnos eller inte. Ofta behövs stöd i beslutsfattandet, som det finns bra metoder för (7). Vid akuta psykossymtom kan samhället (via läkarbedömning) ta över beslutsfattandet, detta regleras i särskild lagstiftning, lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT (8). Dessa möjligheter bör inte utökas.

Vi har följande förslag till åtgärder för att förbättra situationen för personer med allvarlig psykisk sjukdom i Sverige:

1. Stärkta resurser. Samhällets resurser till vård och stöd är begränsade och måste prioriteras horisontellt, det vill säga fördelas mellan olika insatsområden. Denna process är tyvärr inte immun mot värderingar och stigma. Vi påstår att psykiatriområdet (inom regioner och kommuner) totalt sett råkat ut för ett dåligt utfall i denna prioritering, vilket borde förändras. Detta inte minst därför att psykisk ohälsa som helhet utgör en växande del av ohälsan.

2. Bekämpa stigmat. Evidensbaserade metoder för att påverka negativa attityder och stigmatiserande beteenden bör användas generellt. Dessa insatser måste vara långsiktiga (9). Sluta med alla kortsiktiga projekt!

3. Använd evidensbaserade metoder. Det finns flera väl utvärderade insatser som medför ökad livskvalitet och minskade symtom, samt underlättar för personer med psykisk sjukdom att klara av sitt boende, få jobb och minska behovet av sjukhusvård (10). Tyvärr används dessa metoder i begränsad skala, och sällan till sin fulla potential (11), vilket borde göras.

4. Stärk forskning och utvecklingsarbete. Det finns mycket kvar att utveckla, inte minst när det gäller samhällsbaserade insatser och psykoterapi för människor med psykossjukdom.

5. Sluta upp med att skylla på varandra. Det är improduktivt att anklaga sina samarbetspartners och grannorganisationer för det som inte är bra. En bättre strategi är att lära av de framgångsrika och att även vara öppen för att analysera brister inom den egna organisationen.

Lars Hansson, senior professor i psykiatrisk hälso- och sjukvårdsforskning vid Lunds universitet

Urban Markström, professor i socialt arbete vid Umeå universitet

Mikael Sandlund, senior professor i psykiatri vid Umeå universitet