Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Mötet mellan läkare och patient utgör kärnan i sjukvården”

Publicerad: 23 februari 2017, 07:19

För kvaliteten i mötet är läkarens medicinska ­kunskaper helt av­görande, skriver kirurgen Claes Brodin.


En man i 45-årsåldern söker vårdcentral med svåra anala smärtor. Han får salva och råd om att avvakta.

Patienten söker åter akutmottagningen på universitetssjukhuset och får diagnosen ”eventuella hemorrojder” utan åtgärd.

Efter en vecka med smärtor söker patienten på en kirurgmottagning. Undersökning visar analhematom. Hematomet utförskaffas och patienten blir prompt smärtfri.

En kvinna i 70-årsåldern söker med två dygns kräkningar och blir inlagd under diagnosen ”magsjuka”.

Efter ytterligare två dygn blir patienten sämre och en kirurg gör ”täckets prov” (det vill säga: lyfter på täcket och gör en regelrätt undersökning) som visar ett vindruvestort bråck i höger ljumske med tarm som sitter fast och tarmvred. Patienten opereras och en bit av tunntarmen med kallbrand måste tas bort.
En kvinna i 50-årsåldern söker på grund av blod i avföringen. Det tar tre månader av meningslösa undersökningar (bland annat gastroskopi) och blodprover innan man finner en ändtarmscancer nåbar med fingret.
Ovanstående är exempel där diagnosen blivit fel eller fördröjd, något som leder till onödigt lidande för patienten. Tyvärr utgör de bara ett axplock av exempel som undertecknad erfarit under åren som kirurg i sjukvården.
Feldiagnostisering sker dagligen på våra sjukhus och vårdcentraler runt om i landet och någon nollvision därvidlag är knappast möjlig. Ändå måste väl kvaliteten på utkomsten från patient/läkarmötet (diagnos och behandling) vara det enskilt viktigaste i det som numer kallas sjukvårdsprocessen?

Om man tvivlar på detta (tyvärr) kontroversiella påstående kan man kanske först fundera över varför patienter söker sjukvården. I de allra flesta fall är skälet symtom på sjukdom som tarvar diagnos och eventuell behandling.
Om man ändå tvivlar kan man också fundera över vad en patientenkät om det viktigaste i sjukvården skulle landa i. En inte alltför djärv gissning är att rätt diagnos och behandling skulle komma högt (högst?) på listan.

Trots offentliga paroller som ”patienten i centrum” lämnar verkligheten kring patient/läkarmötet i dag en hel del övrigt att önska.

Till stor del beror detta på att fokus i sjukvården de senaste 30 åren alltmer gått ifrån den medicinska verksamheten till att fokusera på stödverksamheten. Detta i samverkan med läkarkårens sjunkande status gör att patient/läkarmötet till och med kan framstå som en bisak.

Att fokus inte ligger på sjukvårdens egentliga kärna påverkar i alla led.
Läkarutbildningarna har förändrats med mindre fokus på det medicinska innehållet vilket gäller i ännu högre grad för sjuksköterskeutbildningarna.
Ute på sjukhusen har den praktiska träningen för läkarstudenter försämrats på grund av större studentkullar (utbilda bort läkarbrist) och från den administrativa organisationen är budskapet att diagnos och åtgärdskoder är viktigast.

Unga läkare ägnar mycket tid till att skriva sjukvårdssammanfattningar (epikriser), helst med många diagnosnummer även om diagnosen patienten fått egentligen är fel.

En felaktig diagnos leder förstås till lidande för patienten. Ett sådant påstående brukar dock inte göra något större intryck på sjukvårdens administratörer.

Större intryck gör förmodligen alla de ökade kostnader som blir konsekvensen. Dels leder det till extra vårddygn men också kostsamma biverkningar och/eller komplikationer.

Eftersom patient/läkarmötet är det enskilt mest kostnadsdrivande momentet i den så kallade sjukvårdsprocessen borde ovanstående utgöra skäl nog att fokusera på kvaliteten i detta möte.

För kvaliteten i mötet är läkarens medicinska ­kunskaper helt avgörande. En bra läkarutbildning samt fortbildning av läkarkåren är då en förutsättning.

Trender kommer och går där de senaste decennierna präglats av industriperspektiv på sjukvård. Om utfallet från patient/läkarmötet blir fel spelar dessa trender ingen roll och snygga epikriser med många koder är och förblir meningslösa.

I det tilltagande kaos som på många ställen utgör sjukvården i dag borde fokus vara att komma tillbaks till det som är kärnan.

Med en sjukvårdsorganisation där patient/läkarmötet står i centrum kanske ”patienten i centrum” kan gå från att vara floskel till att bli en paroll med mening.

CLAES BRODIN

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev