”Myt om behandling av trauma ger sämre vård”

Att drabbas av trauman som misshandel, våldtäkt eller tortyr ger starka känslomässiga reaktioner. Det kan handla om påträngande minnen, depression, ångest och vredesutbrott. För vissa bleknar symtomen med tiden.

För andra fortsätter de under lång tid. De har utvecklat posttraumatiskt stresstillstånd, PTSD, och behöver ofta behandling för att bli bättre.

Sjukvårdens rekommendationer illustreras av 1177.se: ”När du bearbetar ett trauma möter du långsamt och vid flera till­fällen de plågsamma minnena. Det kan ske med hjälp av till exempel trauma­fokuserad kognitiv beteende­terapi eller ögonrörelseterapi. Syftet är att minska rädsla och skräck som är knutna till dina minnen.” I Socialstyrelsens riktlinjer för PTSD rekommenderas bara dessa två metoder: Traumafokuserad kognitiv beteende­terapi, TF-KBT, som bör erbjudas, och ögonrörelseterapi, EMDR, som kan erbjudas.

Ett bekymmer är att många patienter inte vill gå i en behandling där man upprepat möter de plågsamma minnena. Min er­faren­het är att detta är svårast för dem som utsatts för trauman som skapat mycket skam. Exempel är långdraget sadistiskt relationsvåld och tortyr. Då kan det vara otänkbart att i detalj berätta om det som hänt.

Det saknas större skillnader i effekt mellan olika etablerade psyko­terapi­metode

Om enbart behandlingar med upprepade möten med plågsamma minnen hjälpte vore det rimligt att endast erbjuda sådana. Problemet är att det saknas vetenskapligt stöd för att dessa behandlingar är särskilt effektiva. I själva verket tenderar effekten att vara likvärdig när traumafokuserade behandlingar jämförs med rimligt trovärdiga alternativ. Detta har till exempel visats för både interpersonell terapi, IPT, och present-centered therapy, PCT, i jämförelse med TF-KBT.

Att rimligt utformade behandlingar vid PTSD uppnår lika goda resultat speglar väl psykoterapiforskningens allmänna fynd: Det saknas större skillnader i effekt mellan olika etablerade psyko­terapi­metoder åtminstone avseende depression, ångest och personlighetsrelaterade problem.

Mot denna bakgrund ändrades 2017 riktlinjerna i USA för PTSD till att rekommendera IPT och PCT som alternativ för patienter som inte vill ha traumafokuserad terapi. Nu är det hög tid att även de svenska riktlinjerna ändras så att de speglar vetenskapen. Riktlinjerna bör betona patientens fria val. Sannolikt är det så att för vissa patienter är en trauma­fokuserad terapi överlägsen och för andra är det tvärtom.

Min gissning är att patienterna själva är bäst på att avgöra detta om vården ger dem ett sakligt beslutsunderlag.

PETER ANKARBERG