Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag10.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Naprapater gör bara det som vi sjukgymnaster gjort i många år

Publicerad: 30 Maj 2007, 06:00

Om man vill lyfta fram en viss yrkesgrupp är studien om behandling av värk i rygg och nacke en framgång. Vill man vara vetenskapligt korrekt är studien en miss, skriver sex företrädare för sjukgymnastförbundet.


Den 22 maj rapporterades i media om resultaten av en färsk studie som visade att naprapati var en mer effektiv behandlingsmetod än rådgivning från läkare för att bota värk i nacke och rygg. Studien haltar dock betänkligt och verkar i metod och upplägg ha som sitt främsta syfte att sälja in naprapati som behandlingsmetod hos landstingen.

Den jämförelse som naprapaten Eva Skillgate utfört blandar nämligen äpplen och päron och blir därför behäftad med direkt felaktiga slutsatser.

Vetenskaplig utvärdering av de manuella tekniker för ledbehandling som, om än vagt, beskrivs i Eva Skillgates studie som ”naprapati”, finns sedan länge i hälso- och sjukvården. Det är sjukgymnaster, kiropraktorer samt vissa läkare som ger dessa behandlingar.

Eva Skillgate jämför behandlings­resultaten mellan patienter som gått hos naprapat med dem som gått hos läkare för rådgivning. Rådgivningen hos läkare visade sig vara mindre verksam än naprapatbesöken där patienterna förutom råd också fick behandling i form av massage, muskeltöjning eller manuella tekniker.

Men varför har Eva Skillgate valt att jämföra naprapater med läkares rådgivning? Att jämföra ”rådgivning” med massage och manuell behandling är ett välkänt metodfel i studier: Naturligtvis är förväntningarna från de personer som deltar i en studie som denna att de ska få behandling av något slag. Att sedan effekterna från beröring och fysisk kontakt samt ett terapeutiskt omhändertagande blir bättre än enbart information vid en läkarkonsultation från andra sidan skrivbordet behöver man inte göra en studie för att inse.

Detta framgår också i studien genom att 10 försökspersoner som fick gå till läkare hoppade av innan studien var färdig för att de var missnöjda, medan endast en person som fick gå till naprapat avbröt i förtid.

Att den gängse behandlingen inom primärvård skulle vara läkares ”rådgivning” speglar inte riktigt hur behandling går till, vilket blir en fråga om studiens relevans och bäring på verkligheten. Man kan undra hur de läkare som deltog hade valts ut. Deras kunskaper verkar vara inaktuella då det gäller att nyttja primärvårdens resurser för smärtbehandling.

Sannolikheten för förväntad förbättring blir låg för dem som fick gå till läkare, medan den andra yrkesgruppen (naprapater) med stort engagemang kunde använda hela sin professionalitet. Det blir därför som att jämföra äpplen och päron!

Om man vill uppnå ett resultat där en yrkesgrupp lyfts fram, är upplägget i denna studie rätt, men om man vill vara vetenskapligt korrekt är det en miss, inte minst för att två yrkesgrupper, där den ena bakbundits, ställts i fokus och inte de egentliga behandlingsinsatserna.

Att man från projektledningen uteslöt 113 personer som anmält att de ville delta och som inte ansågs passa in, väcker frågan om patienter kan ha blivit utvalda för att passa in i studiens bakomliggande syfte. Studien omfattar endast patienter med ospecifika besvär, vilket innebär att de kan ha psykosomatiska inslag i sin besvärsbild.

Vi vet att passiva manuella tekniker och allmän rådgivning ofta måste kompletteras med insatser för beteendeförändring för att få hyfsat hållbara resultat. Eva Skillgates studie har inte kunnat visa några effekter på lång sikt, vilket är vad som normalt krävs då vetenskapliga resultat presenteras. I SBU:s rapport Metoder för behandling av långvarig smärta (2006) slår man fast att aktiv, specifik och professionellt ledd fysisk beteendeträning ger 20–30 procent bättre smärtlindrande effekt vid långvariga smärttillstånd än behandling där patienten inte får stöd till fysisk aktivitet. Det är denna typ av intervention som har starkt vetenskapligt belägg (evidensstyrka 1).

Tillgängligheten på behandling för rygg- och nackproblem är dålig för många människor i Sverige. Vi har många långtidssjukskrivna där merparten lider av värk i nacke och rygg. De sjukskrivna har inte kunnat få den hjälp de behöver för att må bättre och komma tillbaka till arbetslivet.

Här har naprapaterna sett sin chans och försöker nu att visa effekter av behandling som sedan länge finns och tillämpas av yrkeskategorier inom hälso- och sjukvården. Även om denna studie temporärt kan fylla väntrummen hos naprapaterna är inte de långtidssjukskrivna eller övriga med nack- och ryggproblem hjälpta.

Det är behandling som kan möta den ofta komplexa problematik som ligger bakom sjukskrivning och funktionsproblem som ska undersökas, inte särintressen kopplade till ett särskilt yrke.

Marna Alderin, Lars Eriksson, Ragnar Faleij, Hélène Sandmark, Maria Sarvento-Håkansson, Venke Smedmark

Läs även artikeln: "Studie kan öppna för ökad användning av naprapati"

Marna Alderin
är leg sjukgymnast, specialist i ortopedisk manuell terapi.

Lars Eriksson
är leg sjukgymnast, specialist i ortopedisk manuell terapi.

Ragnar Faleij
är leg sjukgymnast, specialist i ortopedisk manuell terapi samt ordförande för sektionen för ortopedisk manuell terapi inom Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, LSR.

Hélène Sandmark
är leg sjukgymnast och med dr.

Marita Sarvento-Håkansson
är leg sjukgymnast och ergonom samt ordförande i ergonomisektionen inom LSR.

Venke Smedmark
är leg sjukgymnast och specialist i ortopedisk manuell terapi.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev