Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag27.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Nationell samordning och lokalt ­samarbete är viktigare än regionfrågan”

Publicerad: 20 Juni 2016, 05:00

Sören Berg, pensionär med erfarenhet från bland annat landsting, SKL och statlig utredningsverksamhet.

Medan de över­gripande principerna behöver vara nationella, så är lokal förankring och anpassning en viktig framgångsfaktor, skriver Sören Berg.


Den regionala indelningen är i dag en stor fråga, och det finns goda skäl att se över hur det regionala ansvaret för ”… transporter, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård, utbildning, kultur och en god miljö” [1] ska organiseras. Men för hälso- och sjukvården är det viktigare med stärkt nationell samordning i principiella frågor och med förbättrat lokalt samarbete i praktiska frågor:

För att vård på lika villkor ska vara mer än vackra ord behöver kunskapsunderlag, behand­lings­rekommendationer, uppföljning och grundläggande prioriteringar gälla hela landet. Behoven av enhetlighet ökar när man står inför nya dyrbara behandlingar, men också när mer vardagliga skillnader i vårdutbud och kvalitet blir mer synliga. Gemensamma rikt­linjer och kvalitetsmått minskar dessutom dubbelarbete, och det underlättar för personal och leverantörer. Behoven av mer nationell samverkan på dessa områden lyftes fram bland annat av statens vård- och omsorgsutredning.

Av kvalitetsskäl behövs nationell arbetsfördelning på flera områden, till exempel för ovanliga ingrepp och stöd till patienter med sällsynta diagnoser. Utredningen om högspecialiserad vård bedömer att det krävs nya nationella besluts­former för att klara detta.

Patientrörligheten över regiongränser kräver mer samordning. Behoven av tydligare nationella principer belyses till exempel av uppdraget till den statliga utredningen om samordnad alarmeringstjänst.

Även utbildningen av personal behöver effektivare nationell samordning. Flera av problemen har till exempel lyfts i diskussionen efter Läkarutbildningsutredningen.

Gemensamma rikt­linjer och kvalitetsmått minskar dessutom dubbelarbete.

Stora it-investeringar behövs för att underlätta vård­arbetet och möjliggöra nya arbetsformer. Här krävs nationell samordning både för att skapa enkelhet för användarna och för att begränsa kostnaderna. Behoven har lyfts bland annat av den nationella samordnaren för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. Några utmaningar, svårig­heter och förslag har beskrivits av e-hälso­kommittén.

Parallellt med den nationella samordningen behövs också förbättrat lokalt praktiskt sam­arbete i vård och omsorg, särskilt för patienter som har komplexa vårdbehov. Och medan de över­gripande principerna behöver vara nationella, så är lokal förankring och anpassning en viktig framgångsfaktor i det konkreta samarbetet.

Både nationell samverkan och lokalt samarbete diskuteras i många sammanhang, och en hel del görs också. Mycket kan beskrivas som ”samarbete underifrån” snarare än som ”stärkt statlig styrning”. Det finns goda ansatser, men problemet är att formerna så ofta förblir outvecklade och instabila.

I bästa fall kan större regioner lösa fler frågor internt och även få lättare att samlas kring nationella frågor. Men det finns samtidigt en risk att nya starkare regioner blir ”sig själva nog”. Det finns också en risk att förändringsprocessens frågor om geografiska gränser och liknande överskuggar de nationella och lokala frågor som har större betydelse för hälso- och sjukvården.

Därför är det viktigt att utan fördröjning gå vidare och bygga kraftfulla och stabila former för den nationella samordningen och det lokala samarbetet, oavsett hur den regionala indelningen kommer att diskuteras och ändras.

[1] Regeringens direktiv 2015:77

SÖREN BERG

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev