Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Nedskärningar på SMI hotar smittskyddet

Publicerad: 24 juni 2010, 11:27

Smittskydsinstitutets omorganisation innebär en allvarlig försämring av Sveriges smittskyddsberedskap, skriver professor Jonas Blomberg.


Mikrobiologi är läran om mikrobernas liv, det  lilla  livet. Mikrober är smittämnen, det vill säga bakterier, svampar, virus och urdjur. De orsakar infektionssjukdomar, som är en stor del av alla sjukdomar i Sverige och över hela världen. De kliniska mikrobiologiska laboratorierna påvisar mikrober i patientprover och hjälper infektionsläkare, smittskyddsläkare och andra läkare att diagnosticera infektionssjukdomar. De är också kunskapscentra specialiserade på smittämnenas egenskaper. Den kliniska mikrobiologin bedrivs dels regionalt på sjukhus, dels på Smittskyddsinstitutet, SMI, i Solna. Arbetsfördelningen har under lång tid varit att de regionala laboratorierna sköter den stora delen av diagnostiken, medan SMI varit högsta mikrobiologiska instans i utredningsfall.

SMI:s organisation har nyligen utretts. Ett förslag om en starkare satsning på epidemiologi och prevention blev resultatet. Men trots det utökade mandatet blev budgeten inte större. Den akademiska anknytningen blir mindre, eftersom de fem till SMI knutna donationsprofessurerna överförs till Karolinska institutet. Den utvecklingsintensiva laboratoriedelen minskas. Förändringen drabbar all klinisk mikrobiologi i Sverige, och påverkar landets förmåga att tackla nya smittor. Kompetensförlusten påverkar arbetet med viktiga smittämnen som hiv, influensa och sars, och med att säkerställa polioutrotningen i Sverige.

SMI är arvtagare till statens bakteriologiska laboratorium, SBL, som under många decennier var Sveriges kunskaps-, utvecklings- och diagnostikcentrum inom den kliniska mikrobiologin. SBL betydde oerhört mycket. Särskilt uppmärksammad var utvecklingen av ett svenskt poliovaccin under professor Sven Gard.

När SMI flyttades till Karolinska institutets område skapades förutsättningar för en berikad kunskaps- och utvecklingsmiljö. Donationsprofessurerna, som successivt tillförts SMI, manifesterar strävan att stärka denna miljö. Den är Sveriges mest avancerade tankesmedja för klinisk mikrobiologi. En sådan kunskapsberedskap är nödvändig för att tackla nya infektionshot och för att säkra Sveriges internationella ställning inom mikrobiologin.

Men SMI har också viktiga laboratoriefunktioner som rikslikare för mikrobiologisk diagnostik, och utredning av särskilt svåra fall och sällsynta infektioner. Dessutom övervakar SMI den internationella mikrobiologiska utvecklingen, och dirigerar det nationella svaret på nya infektionshot. Sars, fågelinfluensa och svininfluensa är bara några exempel där SMI tagit ledningen, initierat ny diagnostik och informerat kolleger och allmänhet.

De nya smittorna har inte bara illustrerat SMI:s förmåga att svara på laboratoriesidan, utan också att den epidemiologiska expertisen på SMI varit relativt svag. En förstärkning på den sidan är önskvärd. Men måste en stark laboratoriesida samtidigt försvagas?

SBL och efterföljaren SMI har varit ett svenskt kliniskt mikrobiologiskt flaggskepp i många decennier. Den bakteriologiska och virologiska diagnostiken ute i landet har varit mycket beroende av hjälp därifrån. De regionala och universitetsanknutna diagnostiska laboratorierna har gradvis blivit starka, inte bara på den mer okomplicerade delen av diagnostiken utan också på diagnostik där egen utveckling spelar roll. Till den senare hör de nya epidemiska smittorna. Men det faktum att de regionala laboratorierna förmått visa lejonklon förringar inte SMI:s insats. SMI har föredömligt dirigerat de nationella insatserna. Det har självklart krävt vissa, i sammanhanget måttliga, resurser.

Det är viktigt att SMI kan behålla sin förmåga att inte bara vidarebefordra internationell kunskap utan också vidareutveckla densamma. Den svenska modellen är ju att inte bara ta emot, utan också själva bidra till kunskapsutvecklingen. Bara så kan vi ha kvar vår höga mikrobiologiska profil och motsvara den respekt som vi i dag åtnjuter. Därför är det rimligt att behålla en koppling mellan SMI:s forskning, utveckling och laboratorieverksamhet, och dess utnyttjande i epidemiologi och nationellt smittskydd.

Remissvar på utredningen indikerade en stark önskan att bibehålla kopplingen mellan mikrobiologisk forskning, utveckling och rutinverksamhet på SMI. Trots det genomförs nu drastiska nedskärningar av densamma. Beslutet fattades egendomligt nog redan innan alla svaren kommit in! Uppskattningsvis avskedas nu 25 procent av personalen på de laborativa avdelningarna. De som får gå är unga och välutbildade. De har garanterat SMI:s förmåga att reagera på nya smittor, återväxt och kontinuitet. Det innebär en allvarlig försämring av Sveriges smittskyddsberedskap. Till detta kommer förlusten av en ännu större kader av anslagsanställda mikrobiologiska forskare som hör till de donationsprofessurer som förs över till KI. De har inte belastat SMI:s budget, men har funnits som resurs i ett föränderligt smittläge. Det är oklart om de kan fortsätta att bidra till smittberedskapen från mer avlägsna positioner på KI.

SMI:s omorganisation berör hela Sveriges mikrobiologi. SMI:s mikrobiologi och övrig klinisk mikrobiologi är som yin och yang. Den enda förutsätter den andra. När den kliniska mikrobiologin i Sverige nu försvagas finns ingen självklar väg framåt. Ett sätt vore att stärka de mest kompletta regionala laboratorierna. Men i så fall måste landstingen betala mer. Landstingen har visserligen ansvar för den regionala mikrobiologiska diagnostiken, men det har visat sig svårt att få dem att ta på sig nationella referensfunktioner. Landstingen drabbas ideligen av hårda sparbeting och har svårt att acceptera nya utgifter. Om en sådan utlokalisering skall kunna genomföras behöver extraordinära åtgärder vidtas, som skapandet av en gemensam fond för svensk klinisk mikrobiologi, finansierad från Sveriges Kommuner och Landsting och staten till ungefär lika delar. Då kunde behovet och placeringen av viktiga referensfunktioner, som hittills legat hos SMI, kontinuerligt värderas och styras. De kunde läggas på SMI eller på regionala laboratorier som har förutsättningar för att ta över. Men det kan bli på bekostnad av den högklassiga kunskapsmiljön på SMI, och kanske dyrare.

Den nya organisationen på SMI måste naturligtvis få en chans att förverkliga utredningens intentioner. Jag är dock oroad över nyheterna om stora nedskärningar vid SMI, och vill påtala deras stora konsekvenser. Viktiga resurspersoner hanteras lättvindigt. Vi tror inte att dessa konsekvenser varit uppenbara för dem som genomför förändringen. Svensk klinisk mikrobiologi och det nationella smittskyddet ser ut att drabbas av ett rejält och ologiskt bakslag. Är det nödvändigt?

Jonas Blomberg,
professor i klinisk virologi vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev