Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Nu avgörs svenska privatpraktikers framtid

Publicerad: 17 juni 2009, 07:08

Vårdens innehåll – inte driftsformen – är avgörande för patienterna, skriver Christer Sjödin.


Toivo Heinsoos utredning Tilläggsdirektiv till Utredningen om patientens rätt i vården är inne i en avgörande fas. Resultatet av utredningen påverkar hela den öppna vården och därmed patienternas möjlighet att själva aktivt kunna påverka sin situation och få ett reellt inflytande och delaktighet. Framtiden för privatläkarna och deras patienter avgörs när utredaren väljer väg.

Toivo Heinsoo kan välja att satsa på den småskaliga vården. Det sker bäst genom att utveckla den nuvarande lagen om läkarvårdsersättning. Hans andra val är att stärka landstingens inflytande och underlätta deras samarbete med de stora vårdbolagen. Så har vårdvalet i Stockholm utvecklat sig.

Privatläkarföreningarna i Göteborg, Skåne och Stockholm har pläderat för en utveckling av den nuvarande lagen om läkarvårds­ersättning. Likaledes Svenska privatläkarföreningen, SPLF, i en skrivelse som skickades till utredaren den 20 maj 2009 (läs synpunkterna nedan). Privat­läkarkåren står därmed enad i denna centrala fråga.

SPLF betonar patientens rätt att själv välja läkare. Remisstvånget bör avskaffas då det begränsar patientens rätt till fritt val av vårdgivare. För det andra hävdar man att ett nytt ersättningssystem ska vara nationellt, eftersom ett nationellt system minskar geografiska orättvisor och stimulerar till hög öppenvårdsproduktion med en hög tillgänglighet för patienterna.

Dimensioneringen av specialister i öppen vård är svår att beräkna men absolut nödvändig för en jämlik vård i hela landet. Vidare behövs enhetliga nationella grunder för ersättningen av läkar­besöken. Precis som i nuvarande lagstiftning bör en ersättning utgå för varje besök. Ersättningen framförhandlas mellan Läkarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting. Utöver det nationella åtagandet ska förhandling ske regionalt/lokalt om eventuella tilläggsuppdrag, som utbildning.

För att garantera kontinuitet och personligt ansvar bör uppdraget knytas till vårdgivaren som fysisk person. Det är vårdens innehåll och inte dess driftsform som är av intresse för patienterna. Innehåll och kompetens kan utvecklas på ett bra sätt om läkaren kan dela sin arbetstid mellan slutenvård och öppenvård. SPLF framhåller att regelverken bör minimeras till förmån för tillit och uppföljning.

I stället för omfattande rapporteringskrav är det av värde med en oberoende och regelbunden medicinsk revision av vårdgivarna samt kvalitetssystem som utarbetas av professionen.

En knäckfråga i ett nytt ersättningssystem är formerna för nyanslutning. EU:s regler kräver en öppen och transparent ordning. Förutom specialistkompetens behöver andra kvalitetskrav definieras. Om det finns flera likvärdiga sökande till en etablering bör lottning användas. En annan stötesten är begränsningen av avtalen. Frågan kan lösas om avtalen innehåller en uppsägningsklausul som kan aktiveras av sjukvårdshuvudman vid bristande kvalitet eller brottslighet.

Ett system som det som skissas ovan är i linje med de åsikter Svenska läkaresällskapet har fört fram. I sitt remissvar till Patientens rätt - Några förslag för att stärka patientens ställning (SOU 2008:127) har Läkaresällskapet efterlyst en fördjupad etisk analys av vad begrepp som självbestämmande betyder och hur vården ska förhålla sig till patienter med nedsatt autonomi.

Patientens självbestämmande tillvaratas bäst inom ramen för en hållbar patient–läkarerelation. Den direkta förtroendefulla kontakten mellan läkare och patient har stora fördelar i jämförelse med att patienter företräds av stödpersoner, vårdlotsar, patientombudsman etcetera.

Förhoppningsvis tar utredaren till sig dessa synpunkter och ger socialminister Göran Hägglund (kd) ett underlag som skapar utrymme för en självständig små­skalig privat­läkarvård. Privatläkarna hoppas att utredaren och socialministern delar visionen om respekt för patientens självbestämmande och autonomi.

Christer Sjödin

Christer Sjödin
är ordförande i Stor-Stockholms privatläkarförening.

SPLF:s synpunkter:

Sveriges privatläkarförening har, som nämns i inlägget, fört fram ett antal synpunkter till Toivo Heinsoo. Här är dessa listade i 14 punkter:

1. Patientens rätt att själv välja läkare är något som vi vill bevara och utveckla. Patienten ska ha hög tillgänglighet till vård av hög kvalitet och möjlighet till kontinuitet ska eftersträvas. Remisstvånget bör avskaffas då det begränsar patientens rätt till fritt val av vårdgivare.

2. Ett nytt ersättningssystem ska vara nationellt. Ett nationellt system minskar geografiska orättvisor och stimulerar till hög öppenvårdsproduktion med en hög tillgänglighet för patienterna. Systemet ska vara öppet, konkurrensneutralt och följa EU:s direktiv om transparens och icke-diskriminering. Den av sjukvårdshuvudmännen utförda öppenvårdsproduktionen borde här inte utgöra ett undantag. Systemet ska regleras i lag. I ett system där yttre gränser för verksamheten och ersättningen är nationella, satta enligt lag, krävs heller ingen upphandling.

3. I det nya ersättningssystemet ska uppdraget/avtalet knytas till vårdgivaren såsom fysisk person. Det är en förutsättning för utvecklingen av den småskaliga vården.

4. Sjukvården behöver större mångfald av producenter snarare än regler som förhindrar utvecklingen av alternativ. Det är vårdens innehåll och inte dess driftsform som är av intresse för patienterna.

5. Något heltidskrav på verksamhetens utförare ska ej finnas, tvärtom utgör det ett hinder för utvecklande av kombinationstjänstgöringar där vårdgivaren delar sin arbetstid mellan slutenvård och öppenvård. Kombinationstjänstgöring torde dessutom befrämja kompetensutvecklingen.

6. Även i ett nytt system bör enhetliga nationella grunder framförhandlas mellan Sveriges läkarförbund och Sveriges Kommuner och Landsting. De bör omfatta grunduppdrag samt grundersättning för dessa uppdrag liksom grundersättning för särskilda åtgärder och uppdrag som landstingen önskar utförda inom ramen för ersättningssystemet.

7. Utöver det nationella åtagandet ska förhandling ske regionalt/lokalt om tilläggsuppdrag, avseende särskilda åtgärder och uppdrag.  Tilläggsuppdragen bör så långt som möjligt prissättas nationellt, vartefter parterna enas om uppdrag/åtgärder som ska utföras under perioden. På detta sätt skapas en nationell reglering med regional dimensionering samt en lokal anpassning – och huvudmannen får en bättre möjlighet att klara sitt planeringsansvar för vården.

8. Dimensioneringen av antalet specialister i öppen vård är svår att beräkna men absolut nödvändig för att åstadkomma en jämlik vård över hela landet. Skyndsamt måste rimliga nivåer fastställas i samråd mellan professionen och huvudmän och antalet måste regelbundet utvärderas. Den öppna specialistvården måste ges förutsättningar att klara en skärpt vårdgaranti.

9. Frånsett basuppdrag och tilläggsuppdrag kan vårdgivaren åta sig utbildningsuppdrag. Att bedriva AT- och ST-utbildning bör anförtros de vårdgivare som är SPUR-inspekterade och uppfyller Socialstyrelsens utbildningsföreskrifter. I avtalen bör framgå krav på vårdgivarens egen vidareutbildning, liksom krav att vid behov bistå vid utbildning. Därtill bör möjligheter till klinisk forskning regleras i avtalen.

10. Regelverken bör minimeras till förmån för tillit och uppföljning. Sjukvårdshuvudmännens roll begränsas till att ange vad som ska utföras, inte hur det ska utföras. Entreprenörskapet ska stimuleras, kreativiteten måste tas tillvara. Den professionella autonomin måste värnas.

11. I stället för omfattande rapporteringskrav kan det vara av värde med en oberoende och regelbunden medicinsk revision av vårdgivarna. Ansvaret för denna inspektionsverksamhet bör läggas på en nationell och från landstingen fristående organisation (den av socialdepartementet föreslagna nya granskningsmyndigheten). Nationella och accepterade kvalitetssäkringssystem bör snarast utvecklas tillsammans med professionen.

12. Precis som i nuvarande lagstiftning ska en ersättning utgå för varje besök. Som tidigare nämnts bör basersättningen framförhandlas centralt men varje landsting/region äger rätt att höja beloppen i exempelvis syftet att styra verksamhet geografiskt. Åtgärder bör också prissättas så långt som möjligt centralt. Skillnaden här är att det krävs ett tilläggsavtal mellan huvudman och vårdgivare som styr vilka åtgärder som ska göras över en viss tid och i vilket antal. Därigenom underlättas sjukvårdhuvudmannens planeringsansvar. Även avseende åtgärder kan landsting erbjuda högre ersättning vid exempelvis köbildning. Vi ser gärna en särskild ersättning vid tolkbesök samt vid besök av multisjuka (många kroniska diagnoser – förlängd besökstid).

13. Anslutningen till det nationella systemet för öppen specialistvård ska vara öppen och transparent i enlighet med EU:s regler. Förutom specialistkompetens behöver andra kvalitetskrav definieras. I de fall det finns flera likvärdiga sökande till en etablering bör lottning användas som urvalsmetod. I de fall som det uppstår kö efter tillgängliga etableringar bör antalet ses över.

14. I systemet bör klart framgå vart parterna ska vända sig vid meningsskiljaktigheter. Det ska finnas instans för överklagande. Avtalet ska innehålla uppsägningsklausul att aktiveras av sjukvårdshuvudman vid bristande kvalitet eller brottslighet.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev