”Nu flyttar jag från Sverige för rätten att välja min egen doktor”

I morse flög jag till Malmö. Det kändes tryggt. Taxichauffören från Sturup var bördig från Teheran och äger två bilar, båda av märket Volvo eftersom han, som han sa, måste kunna lita på sina fordon. ”Hur gör du med service och reparationer”, frågade jag. ”Lämnar du bilen till vilken mekaniker som helst?” En retorisk fråga, kanske, eftersom svaret var givet. Naturligtvis är man noga med vem som ska skruva under huven på det som är ens levebröd!

Själv är jag kirurg, och har nått en fas i livet när sjukdom och krämpor börjar bli något personligt. Jag har haft min huvudsakliga karriär utanför Sverige, men när hustrun och jag närmade oss pensionsåldern återvände vi hem. Nu flyttar vi ut igen, av skäl som min nyfunne vän, taxiägaren, illustrerade. Han är noga med att välja mekaniker av samma anledning som jag inte går till första bästa doktor – vi är riskmedvetna.

Doktorer är som bilmekaniker. Vissa är bättre pålästa än andra, en del skyr personligt ansvar, och somliga misslyckas oftare än kollegorna. Inom vården skadas patienter på grund av för mycket, för lite eller för dålig vård, och risken för allvarliga problem är klart relaterad till doktorn.

Vi vet att med (ljumsk-)bråckplastik följer en hög risk för kronisk, funktionshindrande neuralgi1, och året efter en knäprotes rapporterar nästan varannan patient lika mycket smärta som tidigare eller mer2. Mellan olika sjukhus är skillnaderna stora i komplikationer efter orto­pediska ingrepp, och i brist på data måste man förutsätta att detta gäller generellt för alla specialiteter. Med den vetskapen skulle det inte falla mig in att låta vem som helst sätta kniven i någon som står mig nära.

Patientskador förekommer oftare än vad man vill tro, och att skillnader i risk inte bara gäller ”vilken doktor” utan även ”vilket sjukhus” är väldoku­menterat. Just komplikationsrisken är viktig som beslutsunderlag, och därför är det beklagligt – men möjligen symtomatiskt – att Dagens Medicin rapporterar vilka sjukhus som är ”bäst” men inte vilka som är ”sämst”.

Varje ansvarskännande person måste finna det märkligt att nekas tillgång till uppgifter som underlättar riskanalys inför, exempelvis, en operation.

Få personer skulle låta en ansiktslös byråkrati besluta om märke vid bilköp. Därför gör flertalet sitt val efter att ha studerat krockstatistik, försäkringskostnader, bränsleekonomi och så vidare. I mitt fall måste beslutsrätten omfatta vem som håller i kniven när jag eller någon jag bryr mig om ligger på operationsbordet. Och eftersom endast ett privilegierat fåtal njuter den rätten i vårt land, är jag inte beredd att stanna.

I bjärt kontrast med västvärlden i övrigt har Socialstyrelsens råd i etiska frågor slagit fast att kontinuiteten i kontakten mellan doktor och patient inte är en faktor av betydelse. Åtminstone inte i vårt land.

Så anser Myndigheten, men för mig är det viktigt att jag är min doktors patient – att den jag konsulterat och vars behandlingsplan jag accepterat även står för åtgärden och tar personligt ansvar i efterförloppet. Jag överlåter inte mitt liv och min hälsa till vem som helst, och låter mig inte inlemmas i ett system som ger patienten en ny doktor vid varje besök. Därför lämnar jag Sverige.

Är jag inkonsekvent som förkastar en ordning där påtvingad slump styr valet av doktor? Tja, kanske – jag krävde ju inte inför min flygtur att få veta vem som satt i cockpit.

Men där finns en skillnad: Risken för personskada ser inte ut för resande som för patienter. Hade den gjort det så hade jag köpt min biljett hos SJ. Som resenär kan jag välja rationellt – att jag inte kan det som patient är bekymmersamt.

Referenser

[1] Bay-Nielsen M, Perkins FM, Kehlet H. The Danish hernia database. Pain and functional impairment 1 year after inguinal herniorrhaphy: A nationwide questionnaire study. Ann Surg 2001; 233: 1–7.

[2] www.myknee.se/pdf/SVK_2015_Eng_1.0.pdf

N ÅKE NYSTRÖM, LÄKARE OCH DOCENT