Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag08.03.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Oansvarigt agerande av polisen i Astrid Lindgren-fallet

Publicerad: 29 April 2009, 06:36

Polisen borde ha anlitat mer medicinsk sakkunskap i fallet med den dråpmisstänkta läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, anser Rolf Zetterström.


Ämnen i artikeln:

Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Det har nu gått snart två månader sedan nyhetsflödet dominerades av en rapport om att en polisstyrka arresterat en kvinnlig anestesiöverläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Då läkaren häktades var hon fullt sysselsatt med att hjälpa barn som då vårdades på sjukhusets intensivvårdsavdelning, Biva.

Denna dramatiska händelse inför sjuka barn, deras anhöriga och närvarande vårdpersonal berodde på att åklagaren Elisabeth Brandt på sannolika skäl ansåg att den häktade läkaren hade mördat eller dräpt en på avdelningen vårdad tre månader gammal flicka. Det påstådda offret var mycket ofullgånget då hon i mitten av juni 2008 föddes i 25:e graviditetsveckan med en födelsevikt på 850 gram. Hon hade ännu tre veckor kvar till genomsnittlig fullgången tid då hon tre månader senare avled, i september 2008.

Ärendet har aktualiserats med anledning av att den nu dråpmisstänkta läkaren krävt att utredningen angående hennes brottslighet ska läggas ned och att åklagaren blivit JO-anmäld av chefen för Biva.

Rapporteringen om dödsfallet och dess påstådda bakgrund har föranlett ett stort antal kommentarer från politiker, journalister, sjukvårdspersonal och lekmän. Ett tidigt inlägg lämnades av barnläkaren Hugo Lagercrantz på DN Debatt den 8 mars 2009. Lagercrantz hävdade att polisens agerande var förkastligt och att det varit till stor skada för den svenska barnsjukvården.

Detta inlägg bemöttes tämligen omedelbart av tre åklagare som framhöll att även läkare måste stå till svars för begångna brott. Samma inställning hävdades den 1 april av tillförordnade chefsåklagaren Henrik Söderman. Tonen på åklagarnas inlägg tyder på en missaktning för den svenska läkarkåren.

Samma inställning framgår också av att den nyutnämnda generaldirektören för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Aud Sjökvist, uppgett att hon önskar att betydligt fler felgrepp som görs inom sjukvården blir polisanmälda. Läkare ska inte bara kunna hänvisa till att de handlat enligt egna bedömningsgrunder. I stället finns behov av på förhand fastställda bestämmelser.

Några läkare har framhållit vikten av att människans helgd alltid får komma i första hand. Medkänsla med den kvinnliga läkare som på tvivelaktiga grunder var häktad under nästan en vecka, kommer endast fram i ett fåtal inlägg.

Det dröjde drygt fem månader innan sjukdomsförloppet hos den avlidna lilla flickan och händelserna omkring hennes bortgång rapporterades. Först efter det att resultatet av den rättsmedicinska undersökningen blev offentlig efter tillskyndan av den advokat som biträder målsägarfamiljen blir bilden av vad som hänt någorlunda klar. Sjukjournalen samt övervakningskurvorna är ännu hemligstämplade, vilket gör att sjukdomsförloppet fortfarande är osäkert.

Då föräldrarna väntade sitt första barn misstänkte den blivande modern i 24:e veckan att hennes graviditet var hotad. Hon sökte därför en förlossningsläkare, vilken ansåg att allt var normalt. Några dagar senare, i 25:e graviditetsveckan, fick mamman dock förlossningsvärkar och födde en dotter med en födelsevikt på 850 gram.

Vid födelsen hade barnet svåra tecken på syrebrist och mycket dålig vitalitet. Hennes tillstånd bedömdes med ett Apgar Score som ger siffran 0 för död och 10 för god vitalitet. Ännu efter tio minuter var flickans score så pass lågt som 1. Värdet tydde på att det nyfödda extremt ofullgångna barnet inte torde ha några möjligheter till att utvecklas normalt.

Trots det utomordentligt dåliga tillståndet behandlades flickan med respirator. För att säkra tillförseln av vätska och näringsämnen installerades ett dropp. Ett dygn efter födelsen inträffade en olyckshändelse såtillvida att flickan under hela dagen i sitt dropp fick en lösning som innehöll en alltför hög saltkoncentration. Flickan visade då tecken på en svår hjärnskada som uppfattades bero på blödningar i hjärnan. Det kunde dock inte avgöras om denna komplikation huvudsakligen berodde på syrebrist i samband med födelsen eller på den alltför höga salttillförseln. Feldoseringen av salt berodde på ett misstag av en sjuksköterska. Förhållandet anmäldes därför enligt lex Maria.

I det fortsatta förloppet ökade flickan någorlunda tillfredsställande i vikt men hade långvariga kramper som tecken på hjärnskada. Då flickan var närmare tre månader skrevs hon hem för hemsjukvård i enlighet med föräldrarnas önskemål. Hon kom dock tillbaka till Astrid Lindgrens barnsjukhus redan efter några dagar. Hon hade då svårkontrollerade kramper.

Flickan, som tidigare vårdats på en intensivvårdsavdelning för nyfödda, överfördes nu till Biva där hon omhändertogs av ny vårdpersonal. På grund av flickans ostyrbara kramper gjordes en magnetresonansstudie av hennes hjärna, som visade att stora delar av hjärnan var förstörd. Läkare och flickans föräldrar kom då överens om att fortsatt livsuppehållande behandling var meningslös.

Dagen därpå stängdes respiratorn klockan 16.45 av samtidigt som flickan fick smärtstillande medicinering enligt sedvanligt schema. Åtgärden vidtogs av den senare häktade överläkaren, som trots att hon var ledig denna lördag, åtog sig att se till att flickan skulle besparas allt lidande sedan respiratorn kopplats bort. Hon var också den läkare för vilken flickans föräldrar tycktes ha bäst förtroende. Efter det att respiratorn kopplats bort sov flickan lugnt till dess hon avled efter drygt fem timmar. Hon var då omgiven av 17 anhöriga.

Eftersom olyckshändelsen med alltför hög salttillförsel anmälts enligt lex Maria var vårdpersonalen väl medveten om att den avlidna flickan skulle genomgå rättsmedicinsk undersökning. Den tre veckor efter döden genomförda obduktionen visade att stora delar av hennes hjärna av oklar anledning var förstörd. I blod från flickans lår var koncentrationen av narkosmedlet tiopental 1 000 gånger högre än efter sedvanlig dosering.

Det gåtfulla är att flickan på sin höjd skulle ha levt några minuter om hon endast fått dubbel normaldos. I detta fall levde hon drygt fem timmar efter att hon skulle ha fått 500 gånger mer än en omedelbart dödande dos.

Mycket är helt absurt i detta ärende. Åklagarmyndigheten hävdar att en kunnig, omdömesgill och erfaren anestesiolog utan egen vinning ska ha givit en megados av ett farligt narkosmedel trots att hon visste att den avlidna flickan skulle genomgå rättsmedicinsk undersökning. Det är också helt ofattbart att den lilla flickan kunde leva mer än fem timmar efter att ha fått en dos, som skulle ha lett till att vuxen människa avlidit inom ett par minuter.

Föräldrarna till den avlidna flickan har på ett tidigt stadium anmält den obstetriker som undersökte modern före förlossningen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Händelsen kan ha föranlett att föräldrarna fått misstro till sjukvården på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Som tecken på detta kan nämnas att föräldrarna efter det att flickan åter tagits in på Astrid Lindgrens barnsjukhus begärde att hon skulle flyttas till Akademiska sjukhuset i Uppsala för fortsatt vård, vilket föranledde inledande kontakter med Uppsala.

För övrigt är det anmärkningsvärt att föräldrarna i sin egenskap av målsägare företräds av Peter Althin, en välkänd advokat och tidigare riksdagsman för kristdemokraterna. I hela ärendet är det dock mest märkligt att polismyndigheten inte anlitat anestesiologisk och pediatrisk sakkunskap innan en ansvarsfull kvinnlig läkare blir utsatt för svår psykisk misshandel.

Händelseförloppet kring den lilla flickans död och de krafter som varit verksamma måste belysas.

Rolf Zetterström

Rolf Zetterström
 är tidigare chef för barnsjukvården på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev