”Obegripligt att undersköterskor nekas att arbeta”

När Coronakommissionen i slutet av 2020 presenterade sitt första delbetänkande var äldreomsorgen i blickfånget. Det konstaterades att pandemin synliggjort resursmässiga och organisatoriska brister, brister som påtalats under många år men som nu kommit i öppen dager och blivit kända också för allmänheten. Låga löner, osäkra anställningar och otillräcklig utbildning var snarare regel än undantag. 

Den mörka bilden till trots uttrycktes i betänkandet en trösterik önskan: ”Förhoppningsvis leder erfarenheterna från pandemin till att äldreomsorgen får bättre villkor ur alla dessa aspekter”. Ett och ett halvt år senare kan vi tyvärr konstatera att läget i äldreomsorgen är fortsatt ansträngt. Arbetskraft saknas. I en undersökning om sommarbemanningen som fackförbundet Kommunal gjorde i våras svarade 73 procent av kommunerna att situationen var katastrofal eller otillräcklig. 

Läs mer: Det här gäller om chefen vill att du avbryter semestern 

Det är inget ljust scenario som målas upp. Svårigheterna att rekrytera och behålla kompetent personal är påtagliga. Att så få unga människor väljer att läsa till undersköterska är ett stort problem. Av Skolverkets statistik över gymnasievalet läsåret 2021/22 framgår att 4 600 hade angett vård- och omsorgsprogrammet som förstahandsval. För att sätta siffran i relation till andra program kan vi nämna att 22 700 hade sökt samhällsprogrammet. 

Mot den bakgrunden är det obegripligt att unga personer som trots allt valt en gymnasieutbildning med inriktning vård och omsorg nekas att arbeta i yrket. 

Ett exempel är Sami Gujer, som en av oss undertecknare lärde känna när han 2015 kom ensam till Sverige som tonåring. Han fann sig snabbt väl tillrätta i föreningsliv, svensk skola och sedermera gymnasium. För ett drygt år sedan tog han examen som undersköterska.

Med stipendium från Vård- och omsorgscollege och full av arbetslust sökte han arbete i äldreomsorgen – för att mötas av beskedet att han inte fick bidra med sin kompetens. Eftersom han inte hade uppehållstillstånd kunde han inte beviljas arbetstillstånd. Undantag rörande arbetstillstånd kunde han heller inte beviljas. 

Alltså stod han där arbetslös, trots goda vitsord från de arbetsplatser där han gjort praktik under sin tre år långa yrkesutbildning. Motiveringen i stipendiet från Vård- och omsorgscollege framstod mer som ett cyniskt skämt än som en hedersbetygelse: ”Med din förmåga kommer du att bidra till att förbättra och utveckla vården och bli en god förebild, vilket kommer gynna vårdtagare, anhöriga och kollegor”.

För oss som följt frågan om kompetensförsörjning i äldreomsorgen verkar det vettlöst att vi i Sverige först utbildar undersköterskor och sedan hindrar dem från att göra nytta i en bransch som är i skriande behov av kompetent personal. 

Samtidigt som vi med detta debattinlägg vill kasta ljus över vad vi menar borde bli en av valets centrala frågor – den om en svensk äldreomsorg som under alltför lång tid nu dragits med omfattande brister – vill vi också peka på en strimma av ljus. I dag arbetar Sami Gujer som undersköterska i hemtjänsten i en svensk kommun. Han fick besked om tillfälligt uppehållstillstånd i våras och därefter tog det inte många dagar förrän han hade jobb.

Hans historia är hoppingivande, men för svensk äldreomsorg – inklusive de undersköterskor och vårdbiträden som tänjer på sina egna gränser för att täppa till schemaluckor – är det frustrerande att det finns många som Sami Gujer runt om i landet, utbildade undersköterskor som bara väntar på att få göra nytta. Många har dessutom nyligen gjort praktik, APL, i kommunal äldreomsorg inom ramen för sin utbildning och startsträckan för kunna arbeta självständigt är därför kort.  Bemanningsläget i 21 procent av kommunerna uppgavs i Kommunals undersökning vara ”katastrofalt”. I ljuset av det menar vi att det inte är försvarbart att vägra utbildade yrkespersoner inträde på arbetsmarknaden. 

I slutet av juni i år tog socialminister Lena Hallengren (S) emot slutbetänkandet från utredningen om förslag på en äldreomsorgslag (SOU 2022:41). Vid presskonferensen sa hon ”Det måste vara staten som håller i taktpinnen för att man ska få till stånd förändring”. En sådan hållning är bra. Nu är det upp till bevis. Från statsmakternas sida vore det ett steg i rätt riktning att börja med att ändra de regler som hindrar människor med relevant utbildning från att kliva in och göra nytta inom vård och omsorg. 

Sara Hultqvist, lektor i socialt arbete, Linnéuniversitetet, och biträdande forskare vid Centre for Ageing and Supportive Environments, Case, Lunds universitet

Magdalena Elmersjö, docent i socialt arbete, Södertörns högskola, och expert i utredningen Nationell samordnare för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre

Katarina Hollertz, lektor i socialt arbete, Göteborgs universitet

Lästips: Linda Hunters gästkrönika: ”Vi får inte ge upp om våra patienter”