”Ojämlik tillgång till kognitiva hjälpmedel”

Många människor lever med någon form av kognitiv funktionsnedsättning, på grund av exempelvis adhd, autism, demenssjukdom, dyslexi, stroke, traumatisk hjärnskada eller utvecklingsstörning. Tack vare kognitiva hjälpmedel, så som appar med påminnelsestöd eller tyngdtäcken, kan dessa människor och deras anhöriga få det stöd de behöver för att kommunicera, minnas, planera sin tid samt skapa struktur och lösa problem i vardagen.

Hjälpmedlen bidrar till att många kan leva ett gott liv och delta på lika villkor i arbete, skola och fritidsaktiviteter.

Dessvärre är tillgången till kognitiva hjälpmedel ojämlik i Sverige. Detta, menar vi, är ett brott mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, men det är också ett allvarligt hot mot arbetet med att nå en jämlik hälsa.

Hjälpmedlen bidrar till att många kan leva ett gott liv och delta på lika villkor i arbete, skola och fritidsaktiviteter.

Vi vet att personer med funktionsnedsättning har sämre möjligheter att nå en god hälsa än övriga befolkningen. Om regeringen ska nå sitt uttalade mål att ”sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation” måste särskilda satsningar göras för dessa personer.

Autism- och aspergerförbundet har i en medlemsundersökning frågat 1 799 föräldrar till barn i grund- och gymnasieskolan. 65 procent anser att deras barn behöver anpassade läromedel, hjälpmedel eller utrustning för att skolarbetet ska fungera och cirka hälften av dem anser att de inte får det i tillräcklig utsträckning.

Sveriges arbetsterapeuter har genomfört en undersökning som besvarats av nära 1 600 förskrivare av kognitiva hjälpmedel. 43 procent anser att de skulle behöva förskriva dessa hjälpmedel i högre utsträckning än i dag för att personer de har kontakt med ska få det stöd de behöver. En stor majoritet anser sig inte heller ha tillräckligt med tid för att bedöma behov, prova ut, instruera och följa upp förskrivning av kognitiva hjälpmedel. Dessutom anger hälften att hjälpmedelssortimentet är mycket begränsat och utvecklas för långsamt för att täcka behoven. Behovet är med andra ord större än vad möjligheterna tillåter. Ett annat problem är att hela 82 procent av arbetsterapeuterna inte får den kompetensutveckling de be­höver för att kunna förskriva kognitiva hjälpmedel.

Vad är då de stora bakomliggande problemen? Vi anser att en av anledningarna är att det inte finns tillräcklig kunskap om kognitiva hjälpmedel, varken hos beslutsfattare och huvudmän eller hos personal inom exempelvis särskilt boende och skola.

En annan anledning är kopplad till hur hjälpmedelsverksamheten hos berörda myndigheter och huvudmän bedrivs. I nuvarande system väljer varje landsting och kommun själva vilka produkter som är hjälpmedel och kan förskrivas, men också hur mycket hjälpmedlen kostar för den enskilde i form av olika avgifter. Även åldersgränsen för när unga betraktas som vuxna och börjar betala för besök i samband med hjälpmedelsförskrivning skiljer sig åt beroende på var i landet du bor. Detta skapar ojämlika förutsättningar som vi inte kan acceptera.

Vi ser fram emot regeringens hjälpmedelsutredning vars arbete bland annat ska öka lik­värdig­heten och minska skillnaderna i fråga om avgifter och regelverk. Vi anser att en nationell reglering av hjälpmedelsverksamheten skulle skapa bättre förutsättningar, men särskilda satsningar behöver göras:

￭ Särskilda kunskapssatsningar om kognitiva hjälpmedel måste riktas mot beslutsfattare och huvudmän så väl som chefer och personal inom hälso- och sjukvård, omsorg och skola.
￭ Fler förskrivare måste anställas inom hälso- och sjukvård, omsorg och skola för att möta de behov som finns.
￭ Huvudmännen måste säkerställa att förskrivare får kontinuerlig kompetensutveckling för att upprätthålla sin förskrivarkompetens.
￭ Sortimentet av kognitiva hjälpmedel måste bli jämlikt över landet och kontinuerligt utvecklas så att nya innovationer snabbt kan komma brukare och an­höriga till nytta.
￭ Avgifterna kopplade till förskrivning av hjälpmedel måste bli jämlika över landet – den enskildes ekonomiska situation ska inte påverka möjligheten att få kognitiva hjälpmedel.

Om regeringen ska sluta hälsoklyftorna måste ansvarigt stadsråd se till att rätt stöd prioriteras till de grupper som behöver det mest. Kognitiva hjälp­medel ska erbjudas och anpassas till varje enskild individ som är i behov av detta, oavsett storlek på plånbok, ålder, kön eller var i landet hen bor.

Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges arbetsterapeuter. Lars Berge-Kleber, förbundsordförande Afasi­förbundet. Ann-Marie Högberg, ordförande Anhörigas riksförbund. Anki Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention. Anne Lönnermark, ordförande Autism- och aspergerförbundet. Pär Rahmström, ordförande Demens­förbundet. Ritva Korva Thuresson, ledamot i förbundsstyrelsen för DHR. Bengt-Erik Johansson, förbundsordförande Dyslexif­örbundet. Marie-Louise Olsson, ordförande Fibromyalgi­förbundet. Thomas Jansson, ordförande FUB För barn, unga och vuxna med utvecklings­störning. Marina Carlsson, förbundsordförande Personskade­förbundet RTP. Jimmy Trevett, förbundsordförande Riksförbundet för mental och social hälsa. Maria Persdotter, förbundsordförande RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade barn och ungdomar. Christina Rogestam, förbundsordförande SPF Seniorerna. Ove Puisto, ordförande STROKE-Riksförbundet.

IDA KÅHLIN, LARS BERGE-KLEBER, ANN-MARIE HÖGBERG, ANKI SANDBERG, ANNE LÖNNERMARK, PÄR RAHMSTRÖM, RITVA KORVA THURESSON, BENGT-ERIK JOHANSSON, MARIE-LOUISE OLSSON, THOMAS JANSSON, MARINA CARLSSON, JIMMY TREVETT, MARIA PERSDOTTER, CHRISTINA ROGESTAM OCH OVE PUISTO.