Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Öka samarbetet mellan sjukhus och hembarnmorskor”

Publicerad: 12 Oktober 2020, 11:00

Agneta Bergenheim, leg barnmorska med drygt 30 års erfarenhet av hemförlossningar, jordemor.

Foto: Thinkstock

Låt kvinnor som ska föda hemma gå till en förlossningsavdelning och få med sig ett kit med nödvändiga mediciner, föreslår barnmorskan Agneta Bergenheim.


I en hierarkiskt uppbyggd struktur och i en tid där new public management råder kan det vara svårt att se helheten. Det kan vara svårt att komma ihåg vad man en gång lärt och vet. Det är lätt att köra över sig själv för att inte bli ifrågasatt av kollegor och överordnade. Detta vet jag av egen erfarenhet. Detta ser jag nu så tydligt bli än mer tydligt.

Jag ser det då gravida som ska föda hemma blir uppskrämda av läkare som med tyngd hävdar att det alltid är tryggare att föda på sjukhus. Jag upplever det bland kvinnor som ska föda hemma som känner oerhört stress då de närmar sig vecka 41 och det bestäms att de ska induceras. Och induktion sker utifrån den hårt kritiserade Swepis-studien där forskarna avbröt studien i förtid och summerade att några säkra slutsatser inte gick att dra.

Jag läser det då läkare uttalar sig i massmedier och i egenskap av auktoritet säger att utifrån sina erfarenheter som obsteriker så måste de starkt avråda från att föda hemma, se Läkartidningen nr 9-10/2020.

Jag hör det från kollegor på barnmorskemottagningar som inte, som det ska vara, skriftligen och muntligen presenterar möjligheten till induktion utan helt enkelt bestämmer tid för detta.

Jag konstaterar med sorg och besvikelse att förlossningsavdelningarna på Norra Älvsborgs länssjukhus och Sahlgrenska universitetssjukhuset inte längre erbjuder en hemförlossningslåda. Nu! Då vi mer än någonsin behöver utöka samarbetet!

Att detta nu blir så synbart ser jag som ett tecken i tiden. Krisen inom förlossningsvården där fler och fler födande väljer att nästa gång föda hemma, där fler och fler barnmorskor slutar på förlossningsavdelningarna, där efterfrågan på barnmorskor som går hem ökar samtidigt som trycket inom kvarvarande personal på förlossningsavdelningarna ökar. Och det är bra att detta blir synligt, men på ett djupare plan måste vi se på den människosyn som råder inom kulturen på sjukhus respektive för oss som arbetar hemma.

Jag anser att vi tar stora steg tillbaks i medvetenhet och kunskap då vi inte ser helheten. Redan Sokrates lär ha frågat då han blev konsulterad av lidande människor: Berätta vad som skedde i ditt liv innan du fick de symtom du nu har. Han hade en helhetssyn på människan och förstod att många somatiska besvär hade sina rötter i psykologiska/ emotionella händelser.

Psykoterapeuten som författaren Marie Cardinal söker för sina stora blödningar, dagen innan hon ska genomgår hysterektomi, svarar henne lakoniskt då hon dramatiskt öppnar sitt nödsamtal med honom. Hon säger: Hjälp mig, jag håller på att förblöda! Han svarar: Era blödningar intresserar mig inte. Berätta om era problem. Psykoterapeuten ansåg att stora blödningar hos en ung för övrigt frisk kvinna kunde ha en psykologisk förklaring. Och ja, hennes blödningar upphörde. Hon behövde inte hysterektomeras men väl skilja sig från sin make, berättar hon i sin bok Orden som befriar.

Så, min fråga är: Är det enbart struktur och rådande ideologi som gör att kunskap om människans komplexitet, där individuell historia, såväl somatisk som psykologisk, där hennes tidigare och nuvarande relationer inte längre beaktas? Eller är det en kombination av dessa faktorer och utbildning? Är det också så att det finns ett genusperspektiv?

Då gravida vänder sig till mig med intresse för att föda hemma skapas en första kontakt som oftast inte upphör förrän någon vecka efter förlossningen. I min profession känner jag mig betydligt tryggare hemma än vad jag gjorde på sjukhus. Jag känner kvinnan, vet hennes historia genom att ställa frågor som kan ha betydelse för förlossningen. Jag känner hennes partner och familjebakgrund. Jag är hos paret kontinuerligt tills några timmar efter partus och återkommer för uppföljning.

De senaste åren har fler och fler traumatiserade kvinnor valt att föda hemma. Sexuella trauman och förlossningstrauman ter sig individuellt olika men har ändå vissa gemensamma drag. Att ha blivit berövad sin kropp. I födandet i en kärleksfull, trygg och bekräftande miljö helas den födande. Hon reser sig med högburet huvud, stolt, stärkt.

Min önskan är att få ett öppet klimat mellan oss som arbetar hemma och sjukhusvärlden. Min längtan är att det kan skapas en respektfull dialog oss emellan. Min strävan är att göra vad jag kan för att detta ska kunna uppstå.

Mina konkreta önskningar är att då en kvinna ska föda hemma går hon till den förlossningsavdelning som ligger inom hennes område och får med sig ett kit med nödvändiga mediciner. Detta vore ju också ett sätt att få dessa kvinnor att känna förtroende för vården som de ibland har en negativ erfarenhet av.

Min konkreta önskan är också att vi hembarnmorskor ska kunna få följa med in på förlossningavdelningen och i de fall det är möjligt fortsätta förlossningen där.

Agneta Bergenheim, leg barnmorska med drygt 30 års erfarenhet av hemförlossningar, jordemor

AGNETA BERGENHEIM

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev