Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Om läkaren följt etiska riktlinjer och fälls ska lagen ändras

Publicerad: 14 september 2011, 14:48

Juridik är kodifierad etik och kan inte leva sitt eget liv långt från gängse medicinsk praxis, skriver Ingemar Engström, ordförande i Svenska läkare­sällskapets delegation för medicinsk etik.


Det uppmärksammade fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus som åtalas för dråp har nu nått fram till rättegång. Det har gått nästan tre år sedan läkaren under uppseendeväckande former hämtades på sin arbetsplats och den juridiska hanteringen av ärendet har varit osedvanligt utdragen.

Torbjörn Tännsjö sätter i sin debattartikel fingret på vad frågan handlar om ur etisk synvinkel, nämligen om det är rätt att ge symtomlindring till en döende person även om det i någon mån kan påskynda döden. Han när en förhoppning om att rätte­gången kommer att handla också om detta, men han uttrycker samtidigt tvivel om att så kommer att ske.

Fallet har givetvis diskuterats också i Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik i relation till gällande etiska riktlinjer. Delegationen tar självfallet inte ställning i skuldfrågan men har principiella synpunkter att lämna kring huvudfrågan. Tännsjö refererar också till delegationens riktlinjer från 1991 som tar upp den aktuella frågan och som tydligt klargör att läkaren har rätt att ge symtomlindring, exempelvis med smärtstillande medel, även om dödsförloppet därigenom kan påskyndas.

Etikdelegationen står fast vid denna etiska princip, som ibland kallas lagen eller doktrinen om den dubbla effekten. Den bygger på att när en människa är döende ska läkaren alltid lindra patientens plågor. Det är i de allra flesta fall dessutom möjligt att uppnå fullgod symtomlindring utan att patientens liv förkortas. Symtomlindring är således ett primärt mål då livet ändå inte står att rädda. Däremot är det inte, vare sig juridiskt eller etiskt, riktigt att ge medel i syfte att avsluta patientens liv, inte ens på dennes egen begäran. Denna rågång mellan symtomlindring och dödshjälp är oerhört viktig att upprätthålla.

Vikten av adekvat palliativ behandling i samband med avslutande av livsuppehållande behandling på­talas än tydligare i delegationens riktlinjer från 2007. Denna princip har nu bekräftats juridiskt i de nya föreskrifterna från Socialstyrelsen som började gälla den 15 augusti i år.

Etikdelegationen delar således i allt väsentligt Torbjörn Tännsjös resonemang. Vi vill dock påpeka att begreppet  aktivt avslutar patientens liv  är olämpligt, då det för tankarna till dödshjälp, vilket denna situation inte handlar om. Förutsättningen för resonemanget är att patienten är döende och att fortsatt livsuppehållande behandling inte längre gagnar patienten eller, som Socialstyrelsen uttrycker det, inte längre är förenlig med vetenskap och beprövad er­faren­het.

Det är i detta läge som all fortsatt behandling ska syfta till att lindra patientens plågor. Detta är då det enda vi kan göra men detta får aldrig försummas. Ingen ska behöva dö i svåra plågor som kan lindras. Det blir olyckligt när detta rubriceras som att läkaren  aktivt avslutar patientens liv . Det är inte genom läkarens åtgärder som döden inträffar utan av sjuk­domen. Det är en avgörande skillnad.

Delegationen står fast vid att detta är ett etiskt rimligt handlande som ger döende patienter den lindring som finns att erbjuda inför dödsögonblicket. Principen är, såvitt vi förstår, inte juridiskt prövad i någon dom med prejudicerande verkan. Det har tidigare också varit oklart hur denna princip står sig i relation till gällande sjukvårdsrätt, men de nya föreskrifterna från Socialstyrelsen ger, enligt vår mening, betydligt bättre trygghet i att så är fallet.

Läkare står inte över lagen och det måste givetvis stå en åklagare fritt att väcka åtal vid brottsmisstanke. Juridik är kodifierad etik och kan inte leva sitt eget liv långt från gängse medicinsk praxis och allmänt accepterade etiska principer. Det är i etiken vi formar våra värderingar om vad som är rätt eller orätt, i det här fallet inom sjukvården.

På detta område finns det inom läkarkåren en bred konsensus om det resonemang som Tännsjö och vi delar. Det är också en etablerad medicinsk praxis sedan länge som också kodifierats i etikdelegationens riktlinjer redan för 20 år sedan. Det är också en internationellt vedertagen medicinsk praxis. Tillsyns­myndigheten har nu också tydligt uttryckt att man delar denna grunduppfattning. Vi tror också att det finns en bred uppslutning kring denna princip hos medborgarna.

Om läkaren följt professionens etiska riktlinjer och gällande medicinsk praxis så skulle det därför förvåna starkt om domstolen skulle komma fram till en fällande dom. I så fall måste lagen ändras.

Ingemar Engström,
ordförande i Svenska läkare­sällskapets delegation för medicinsk etik.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev