”Om man inte kan strejka återstår bara att säga upp sig”

Förra gången barnmorskor på Ackis i grupp sa upp sig i protest, mot  låga löner och dålig arbetsmiljö, var våren 1989. Jag gick på kurs på  ICH Uppsala inför volontärarbete i Mocambique. På helgerna gick jag  jour på hemmaklinken KK Sundsvall. Där låg en vädjan från kvinnokliniken  på Akademiska i Uppsala att vi läkare i Sundsvall skulle komma ner till  UAS för att hjälpa till med förlossningarna. Jag uppfattade det som en  form av ”strejkbryteri” och skrev en kort debattartikel i  Läkartidningen. Dåvarande klinikchefen gick igång; skrev långa  motangrepp i LT och kollade upp min politiska hemvist. Jag replikerade  kort att man självklart måste ha rätt att säga upp sig, slaveriet  upphörde i Sverige 1813. Varpå jag blev förklarad ”persona non grata” på  KK UAS.

Detta hände för 25 år sedan. Några av barnmorskorna tvangs tillbaka  och några slutade, någon lönehöjning blev det inte. Situationen i dag är  helt annorlunda; 28 barnmorskor (förra gången 10), en mångfald av  hungriga bemanningsföretag, ett stort behov av barnmorskor i Stockholm  (pendelavstånd), barnmorskeuppror och allmänhetens stora stöd borde  innebära att UAS ledning tillsammans med ansvarstagande  landstingspolitiker ser till att barnmorskelönerna höjs till den rimliga  nivå den ska ligga på med tanke på det stora ansvar en barnmorska har.

Givetvis måste även arbetsmiljön vara rimlig med en förlösande  barnmorska per blivande mamma och max två arbetshelger per månad (ett  fackligt krav från Vårdförbundet på 80-talet). Att även denna gång  uppmana läkare att från annan ort komma till undsättning hoppas jag  tillhör historien liksom slaveriet. Om man inte kan strejka återstår  bara att man säger upp sig – en mänsklig rättighet.