”Omorganisera smärtvården i Sverige helt”

18 procent av befolkningen lider av kronisk smärta (1), som därmed utgör en av våra största folksjukdomar. En situation som vi delar med resten av världen.

Någon ”satsning” från samhällets sida mot kronisk smärta förekommer knappast, men ändå går cirka 10 procent av vårdens resurser åt till att hantera sjukdomen (2). Lägger man till minskad arbetsförmåga och räknar in även denna kostar kronisk smärta Sverige cirka 133 miljarder kronor per år. (3)

LÄS MER: Begreppet atypisk bröstsmärta avskaffas

Cirka hälften av dem som lider av kronisk smärta, 950 000 personer i Sverige, har smärtor som går att utreda och ofta behandla. (4) Men det sker inte. Under de senaste 20 åren har vården istället följt Socialstyrelsens direktiv som säger att smärta inte ska utredas och behandlas, utan att den drabbade ska lära sig leva med smärtan.

Vi anser att Socialstyrelsens direktiv bör moderniseras så att även smärtpatienter får rätt till utredning och behandling som förbättrar livskvaliteten – särskilt eftersom detta är kostnadseffektivt och stärker patienternas egenmakt (eller empowerment, som det heter på engelska).

Ska man hitta orsaken till smärtan kan detta ske med interventionell utredning, en typ av ”felsökning”. Med hjälp av nervblockader (bedövningsmedel injicerat mot en nerv under kontroll av röntgen) testar man del för del tills man hittar varifrån smärtan kommer. Oberoende av hur länge en patient haft ont så brukar man på det sättet kunna hitta smärtans ursprung hos mellan 30 och 50 procent av patienterna! Och dessa kan sedan erbjudas behandling.

Kostnadseffektivitet är en av de principer som ska vägleda prioriteringar. I allmänna ordalag menas att det ska finnas en rimlig relation mellan vad något kostar och nyttan för patienten. För att få ett mätbart mått på nyttan har måttet ”kvalitetsjusterade levnadsår” eller Quality Adjusted Life Years (QALY) tagits fram. Skalan går från 1,0 som innebär ”god hälsa” till 0,0 vilket motsvarar död. Kostnaden för insatserna kan därför direkt relateras till minskad sjuklighet och död genom kvoten kostnad per vunnen QALY.

Analyser av kostnadseffektiviteten i smärtvården har inte skett tidigare. Men under våren försvarade Johan Hambraeus en avhandling vid Umeå universitet där det ingår en hälsoekonomisk studie där smärtrehabilitering jämförs med interventionell utredning. När kostnaden per QALY beräknas visar det sig att kostnaden för interventionell utredning är ”moderat” till ”låg” medan kostnaden för smärtrehabilitering – som ju är den metod som förordas av Socialstyrelsen – är ”mycket hög” till ”hög”.

Om bara var fjärde patient som förra året behandlades med smärtrehabilitering istället skulle ha genomgått en interventionell utredning hade kostnaderna minskat med 100 miljoner kronor och 110 patienter skulle ha fått en tydligt förbättrad livskvalitet.

”Jag har kämpat i så många år, men har inte fått någon hjälp från sjukvården… min läkare hade bestämt sig för att inget fungerar, och så var det med det!” berättade en av patienterna i den intervjustudie vi publicerade 2020. En annan sade att ”Jag har kunnat slänga bort alla mediciner jag tidigare tog när jag kom till utredning; min livskvalitet har ökat enormt, för man vill ha ett liv även om man fortfarande har ont!”

Hur har då vården och professionen reagerat på detta? Inte alls! Kronisk smärta är folksjukdomen som tigs ihjäl. Om det presenteras en behandlingsform som både förbättrar resultaten och minskar kostnaderna så borde man väl åtminstone vilja granska den?

Vi anser att det nu är dags att sluta blunda! Vi behöver helt omorganisera smärtvården i Sverige, så att man först utreder ifall smärtans orsak går att lokalisera och behandla. Då skulle mellan en tredjedel och hälften av patienterna inte behöva smärtrehabilitering. Det skulle även innebära att primärvården avlastas genom att många smärtpatienter får hjälp och genom att det finns en tydlig plan för hur man ska utreda och behandla smärta.

Vägen dit är naturligtvis lång, eftersom det kräver omorganisation av smärtvården och en stor satsning på utbildning av personal. Men vi kan inte se att det är vare sig etiskt eller ekonomiskt försvarbart att låta bli.

Johan Hambraeus, medicine doktor, specialist i anestesi, allmänmedicin och smärtlindring, institutionen för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet, samt Smärtkliniken Eques Indolor, Vallentuna

Lars Lindholm, professor i hälsoekonomi, institutionen för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet