Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Onödiga frakturer drabbar bensköra”

Publicerad: 12 november 2015, 07:00

Varför vägrar beslutsfattare i Stockholm att följa Social­styrelsens rekommendationer om vård av bensköra patienter? frågar tre debattörer.


Ämnen i artikeln:

Stockholms läns landstingOsteoporosOrtopedi

Enligt Socialstyrelsens riktlinjer för rörelseapparatens sjukdomar föreligger i Stockholm en all­varlig underbehandling av kvinnor med benbrott på grund av skört skelett, osteoporos. Trots detta vägrar beslutsfattare i Stockholms läns landsting, SLL, att följa Social­styrelsens rekommendationer om vård av bensköra patienter. De nonchalerar osteoporos­expertis och låter Stockholms bensköra leva med störst frakturrisk i landet. Västra Göta­lands­regionen, Landstinget i Uppsala län och Region Skåne med flera organiserar osteoporosvården enligt Social­styrelsens rekommendationer. Men inte Stockholm.

Många bensköra stockholmare undanhålls läkemedelsbehandling och frakturprevention på grund av bristande systematisk identifiering av frakturpatienter. Patienterna kommer därför fortsätta att uppta onödigt många sjukhusbäddar med sina återkommande frakturer. Stockholms skattebetalare tvingas årligen bekosta frakturvård för 3–3,5 miljarder kronor.

Vi menar att det är hög tid att organisera identifiering, systematisk riskvärdering, utredning och behandling av frakturpatienter enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Studier med så kallade ”strukturerade frakturkedjor” förstärkta med koordinatorer (ofta sjuk­sköterska med ”kliniköverskridande bevakning”) visar att nya frakturer kan minska med 40 procent hos patienter med fragilitetsfraktur. Patienter som, av koordinator, identifieras med misstänkt osteoporosrelaterad fraktur riskskattas och bentäthetsmäts.

Vidare bedömning av medicinskt ansvarig osteoporosspecialist utmynnar i rekommendation till husläkare inför fortsatt handläggning. Husläkare och patient beslutar om åtgärd och kommer överens om uppföljning. Primärvården blir då huvudansvarig för osteoporosvården. Vissa patienter med komplicerad sjukdomsbild bör dock handläggas på osteo­poros­mottagning av specialist.

Ansvariga sjukvårdspolitiker förblir obeslutsamma, oeniga och utan färdriktning.

Stockholm är för komplext för en enhetlig övergripande organisationsmodell. Frakturkedjor bör därför anpassas lokalt kring varje sjukhus. Geografisk struktur, tillgång till bentäthetsmätare samt kompetens hos olika specialitetsföreträdare inklusive primärvård bör styra utformning.

Landstingsdirektör Toivo Hein­soo efterlyser generellt kostnads­effektiva vårdkedjor. Men ekonomiskt ansvariga mot­arbetar varje form av initial investeringskostnad som en strukturerad fraktur­kedja medför – och avstår framtida stora besparingar. Även före­trädare för Medicinskt kunskapscentrum i SLL motarbetar de centrala rikt­linjerna. Ansvariga sjukvårdspolitiker förblir obeslutsamma, oeniga och utan färdriktning medan övriga landsting målmedvetet utvecklar osteo­poros­vården.

Implementering av strukturerade frakturkedjor leder enligt vår mening snabbt till att färre stockholmare drabbas av nya allvarliga frakturer. Antalet frakturkoordinatorer och investeringskostnader understiger landstingets nuvarande beräkningar. Investerings-/driftskostnad blir försumbar jämfört med framtida besparingar. Hälsoekonomiska beräkningar visar att en investerad krona ger tre kronor tillbaka.

Vem i SLL är ytterst ansvarig för denna otidsenliga, ineffektiva och inhumana osteoporosvård som för närvarande står till buds för våra bensköra stockholmare?

HANS JUTBERGER, EVALENA SANDH OCH MATS PALMÉR

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev