”Oroande för sjukvårdssystemet med olika regeltolkningar”

Antibiotikaresistens definieras inte bara av mikrobiologiska egenskaper, utan omfattar också flera komplicerade beteendemönster som kräver styrning och politisk handlingskraft. För att kunna redogöra för de mest grundläggande förutsättningarna i arbetet mot antibiotikaresistens är samlade och aggregerade mått av antibiotikakonsumtion därför helt avgörande.

Offentlig publicering av sådana mått är sedan flera år standardiserad i Sverige ända ner till regional nivå, medan förskrivningsdata på kommunal nivå är något som endast förekommer i vissa sporadiska rapporter för enskilda regioner. Att sådana data inte uppvisas offentligt är olyckligt, med tanke på att kunskapen om lokala utbrott av resistenta bakterier i Skåne och på Gotland faktiskt blev startskottet för nätverket Strama och det goda arbete som i dag är hela världens förebild.

Läs mer: Skyddsbehov utan grund fortsatt motiv för stark sekretess om läkemedel

När offentliga data – alltså uppgifter som offentliga myndigheter hämtar in och som varken är sekretessbelagda eller står i strid med GDPR – inte är publicerade, så både kan och bör den intresserade samhällsmedborgaren använda sin rättighet enligt Tryckfrihetsförordningen, TF, och begära ut dem.

Sagt och gjort så kontaktade jag ansvariga tjänstemän vid samtliga regioner för att göra detta. Jag väntade mig naturligtvis intressanta fynd om 2022 års siffror över det standardiserade måttet på uthämtade antibiotikarecept (J01 exklusive Metenamin) per 1000 folkbokförda invånare i våra 290 kommuner. Men jag blev förvånad över hur olika regionerna tolkade min grundlagsskyddade begäran och hur de agerade utifrån detta.

Jag gjorde en första rundringning för att säkerställa att jag funnit lämplig tjänsteman för att ta fram statistiken. Jag fick vid denna rundringning ett mycket vänligt och professionellt bemötande av de flesta regionala företrädare, men de bad mig att specificera förfrågan i mail, främst för att säkerställa att de hämtade fram korrekta data. Jag skrev ett identiskt mail till samtliga regioner och inom ett dygn hade en majoritet av regionerna skickat mig datan med vändande mail. En företrädare var till och med villig att genast släppa sina arbetsuppgifter för att kunna skicka mig datan så snabbt som möjligt.

Tre regioner besvarade dock min förfrågan annorlunda. I ett fall underströk tjänstemannen att regionen ”i regel” inte lämnar ut sådan information och bad mig förklara studiens syfte och till och med uppvisa en studieplan. I två andra fall hänvisades jag till en datautlämningsprocess som krävde att jag genom ett formaliserat system delar information om studiens syfte och eventuell etikprövning. I ett av dessa fall menade tjänstemannen att det enligt TF kapitel 2 paragraf 14 står ”att som allmän handling anses inte en handling med forskningsändamål.”

Jag vet inte vad som är värst: regionala skillnader i tolkningen av offentlighetsprincipen eller regionala skillnader i antibiotikaförskrivning. En forskare ska naturligtvis inte behandlas annorlunda än någon annan medborgare, helt enligt paragraf 18 i samma kapitel i TF. Att regionerna kan bemöta en sådan förfrågan som min så olika är bekymmersamt, både för vårt regionaliserade sjukvårdssystem i stort och för möjligheterna för medborgare att engagera sig i offentliga angelägenheter.

Daniel Carelli, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet