Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Oroande tecken på att strokevård blir sämre”

Publicerad: 23 oktober 2013, 10:15

Personal har tvingats lämna uppgifter som inte stämmer med verkligheten till kvalitetsregistret Riks-Stroke, uppger Kjell Asplund med flera.


Håller det på att vända till det sämre för svensk stroke­vård? I den kartläggning av den svenska strokevårdens struktur som Riks-Stroke nyligen genomfört ser vi flera ogynnsamma tendenser när vi jämför med Socialstyrelsens kartläggningar 2005 och 2010.
Strokevården har alltsedan 1990-talets mitt blivit alltmer evidensbaserad och strokeenheter finns nu på alla svenska sjukhus. Men fortfarande saknar mer än var femte patient tillgång till vård på strokeenhet (eller intensivvård) under det kritiska första vårddygnet. Vid flera sjukhus har antalet vårdplatser för stroke­vård reducerats.

Det finns oroande signaler om att personalutbildningen håller på att försummas på många håll – färre sjukhus rapporterar att de ger utbildning för Strokeförbundets kompetensbevis och bland personalen är det färre än tidigare som genomgått utbildningen. Därtill kommer att färre läkare på strokeenheterna än tidigare har särskild rehabiliteringskompetens.
Tidigare år har vi sett hur de patienter som överlever klarar sig allt bättre på egen hand utan hjälp av andra. Nu flackar denna utveckling av. Och efter utskrivningen från sjukhus får var tredje patient inte någon uppföljning av läkare eller sjuksköterska i rimlig tid, varken på sjukhusmottagning eller i primärvården.

De siffror som Riks-Stroke tagit fram stöds av andra signaler från patienter och vårdpersonal. Det har blivit allt vanligare att strokevården upplevs som mycket pressad. Personalen känner att strokevården ifrågasätts alltmer av dem som bestämmer över resurserna. Det är inte ovanligt att beslutsfattare påstår att det saknas vetenskapligt underlag för till exempel strokeenheter och rehabiliteringsinsatser och tar detta som intäkt för att nedmontera strokevården. Detta trots att det finns nationella strokeriktlinjer framtagna av Socialstyrelsen där det vetenskapliga underlaget nogsamt redovisas. Det finns de som, pinsamt nog, talat om strokepatienter och strokevårdens personal som en röststark grupp som riskerar ta för sig för mycket när prioriteringar görs.

Det har förekommit att den vårdpersonal som rapporterar till Riks-Stroke har tvingats lämna uppgifter som inte stämmer med verkligheten, till exempel om personalens utbildning. Jämför man med Strokeförbundets statistik över faktiskt genomgångna utbildningar, så är sjukhusens egen bild kraftigt förskönad.

Det finns samtidigt en del gynnsamma signaler. Landstingens Akut-kampanj för att få personer med strokesymtom att omedelbart ta kontakt med 112 är föredömlig. Tillgången till akut strokebehandling, främst trombolys, har förbättrats, liksom användningen av evidensbaserade metoder att förhindra återinsjuknande. Men efter två årtionden av bred, om än långsam, förbättring är bilden av svensk strokevård nu betydligt mer blandad.

Ett lovande initiativ är att det nu bland landstingen har börjat diskuteras ett nationellt strokeråd där landsting och kommuner krokar arm med patientföreträdare och professioner. Om och när rådet kommer till stånd, vilka dess uppgifter blir och vilka styrmedel det ska förfoga över är oklart. Det brådskar. Inte minst är det hög tid för landstingen själva, med eller utan nationellt strokeråd, att ta uti med de områden där strokevårdens kvalitet börjar svaja innan det som mödosamt byggt upp över lång tid raseras.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News