Osmakligt när vård blir underhållning

Den 12 september började femte omgången av serien Sjukhuset i TV3. Nu inspelad i Linköping efter att de första fyra säsongerna (208 program) har spelats in på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Serien kallas ”dokumentär”. Mediafolk skulle kanske säga ”dokusåpa”. Själv kan jag enbart se den som skamlös reklam och osmaklig actionunderhållning.

Som tidigare kränker man patienters integritet och sätter sekretessen åt sidan. Upplägget är lika som vid inspelningarna i Uppsala vilka medförde flera anmälningar till JO och Socialstyrelsen. Landstinget i Uppsala län fick vidkännas skarp tillrättavisning från JO varför man beslutat att inte längre medverka i produktionen. I Stockholms läns landsting har riktlinjer fram­tagits som helt utesluter filmning i akuta vårdsituationer men i det ”hjärtliga universitetssjukhuset på öst­göta­slätten” – som det uttrycks i presentationen – har man tyd­ligen inte tagit intryck av kritiken.

Vilka är det som vinner på karusellen? De säkraste vinnarna är producenten Titan som får skådespelare, lokaler och rekvisita gratis, och TV3 som med sitt affärsmål att sälja reklam för ögonen får ett program med än bättre tittarsiffror än andra ­succéer som Anna Ankas jul, Sex and the city, Svenska Hollywoodfruar, Top model med flera.

Medverkande personal som har försakat tidigare film­stjärne­drömmar genom yrkesvalet hör väl också till vinnarna och kanske även de patienter som njuter av att fläka ut sitt privatliv på Facebook.

Liksom i Uppsala väntar sig antagligen sjukhusdirektionen att vinna lagrar genom att ”marknadsföra varumärket”, ”sälja tjänster utomläns” och ”stimulera personalrekrytering”. Förhoppningar som grusas om sjukhusets anseende landet runt minskar och allmänhetens förtroende raseras.

Förlorare är patienter som omtöcknade, oroliga och i en pressad beroendesituation har övertalats att godkänna filmningarna och de som utan tillåtelse har filmats men saknar dokumentation från övergreppen. Man undrar om vård­sökande vid kontakter med sjukvården fortsättningsvis bör uppmanas att skaffa vittnen samt att banda och filma insatserna som bevismaterial vid eventuella senare anmälningar till JO, Socialstyrelsen och Polisen.

Förlorare är också de bland personalen som med insikt om de etiska och juridiska missgreppen har tagit avstånd från spektaklet men som inte vågat framföra kritik när initiativ tagits av direktion och politisk ledning. Landstingets revisorer borde, om inga andra gör det, begrunda om projektet är förenligt med verksamhetens ändamål.

Själv undrar jag om sjukvården inte längre handlar om vård av sjuka utan bara om handel med varor och tjänster inom ”mark­nader” som ”hälsa” och ”livsstil”.

Vart är vi på väg?

Göran Rahm