Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Patient borde få rätt även att ”tippas över kanten”

Publicerad: 25 oktober 2013, 05:00

Hur kan det vara kriminellt att ge medicin för att påskynda döden när det det är tillåtet att avbryta livsuppehållande behandling? Det undrar läkaren Göran Settergren.


Citat ur Margareta Strömstedts nyutkomna verk: Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Möten, minnen, dagboksblad. Bonniers 2013:

”Min vän, poeten och målaren Sven Alfons hade fått cancer och skulle dö på Danderyds Sjukhus. Det var i september 1990. Jag satt dagen innan i hans sjukrum tillsammans med hans hustru, min vän Harriet, och hans dotter Rebecca. …

Harriet, min vän, har berättat om dagen då Sven dog.Han väntade på dödshjälpen, han ville sluta.

– Jag vill få det gjort, sa han gång på gång.

Och Harriet hörde hur de två läkarna vände sig mot varandra vid hans säng och sa, helt öppet och tydligt.

– Ska vi tippa honom över kanten nu?

– OK.

’Döden, döden…’

Så enkelt kan det bli.”

I kontrast mot ovanstående ett citat ur en dom från Solna tingsrätt 2011-10-21 i vilken den åtalade läkaren ju friades från alla misstankar:

”Vad åklagaren har påstått är i stället att barnet förgiftats och fått motta en oerhört hög dödlig dos av tiopental, som getts i avsikt att barnet skulle dö, inte i avsikt att lindra smärta eller ångest.

Det är utan tvekan så att ett sådant agerande, om det har ägt rum, är straffbart som dråp enligt svensk rätt, oavsett om det föranletts av barmhärtighetsmotiv och oavsett om patienten ändå skulle ha dött inom en mycket kort tidsrymd.”

Skönlitterära verk utgör en blandning av fantasi och verklighet, egna och andras minnesbilder, förstahandsuppgifter, andrahandsuppgifter, drömmar och önskedrömmar. Jag tror inte att åklagarmyndigheten i Solna kommer att utreda den händelse som Margareta Strömstedt skildrat så enkelt och vackert.

Tingsrätten hade 2011 att bedöma om en människa tippats över kanten med en hög dos av en medicin. Man kom fram till att det inte hade visats att så hade skett.

Rätten betonade emellertid att svensk lag är tydlig i detta avseende. Att tippa en döende över kanten med en aktiv åtgärd, som att ge en medicin, är inte tillåtet. Passiva åtgärder, som att avbryta livsuppehållande behandling med till exempel respirator, vilket i det aktuella fallet hade skett samma dag, är däremot tillåtna. Det är också tillåtet att inte starta livs­uppehållande behandling.

Döende får inte tippas över kanten, men man får lossa de rep, som hindrar dem från att falla. Ligger de på kanten och inte har några rep, måste man inte binda dem.

Jag har förståelse för läkarnas inställning i Margareta Strömstedts bok, men man vet ju inte vad de tänkt sig att göra eller om de till slut verkligen gjorde något. Kanske döden hann före och tog hand om patienten. Jag tror också att läkarna kände patienten väl och att han tidigare hade framfört sin önskan om dödshjälp till dem. Han hade säkert bra smärtlindring, led inte av ångest inför döden och tycks inte ha lidit av lufthunger.

Om vi på grund av sjukdom kommer i det läget att vi verkligen tröttnar och ger upp och inte önskar något annat än att bli tippade över kanten, hur kan då ett sätt att påskynda döden – genom att ge en medicin – kriminaliseras som dråp, medan ett annat sätt – att avbryta livsuppehållande behandling – är tillåtet? Båda sätten borde tillåtas.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News