Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag11.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Patienten har inte en chans”

Sjukförsäkringsärenden borde inte hanteras i domstol utan av en annan oberoende instans med medicinsk kompetens och arbetsrehabiliteringskompetens, skriver läkaren Lars Jacobsson. (2 kommentarer).

Publicerad: 8 april 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, Psykiatriska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå.


Ämnen i artikeln:

Försäkringskassan

Försäkringskassans hantering av sjukförsäkringsärenden har kritiserats häftigt nu i mer än tio år. En viktig aktör i detta sammanhang är förvaltningsdomstolarna, vars roll aldrig diskuteras. Det är till förvaltningsdomstolarna som en patient kan överklaga Försäkringskassans beslut. Domstolarna har också en viktig funktion för Försäkringskassan, som ofta hänvisar till domar som stöd för sina beslut. Jag har gått igenom ett fyrtiotal domar från olika domstolar i sjukpennings- och arbetsskadeärenden och det har gjort mig bekymrad.

En överväldigande majoritet av domarna går på Försäkringskassans linje och avslår överklagandet (80 till 90 procent). I nästan inga fall sker en muntlig förhandling. I de flesta fall har inte patienten ett juridiskt ombud. Det kostar en vanlig Svensson stora belopp att anlita en advokat om hen inte får hjälp av sin fackförening. Patienten har dessutom ingen inkomst sedan Försäkringskassan avslagit hens sjukpenning/livränta/aktivitetsersättning. Patienten får också oftast vänta minst ett år på domen i ett läge där man tvingats leva på make/maka/föräldrar eller försörjningsstöd (socialbidrag).

Försäkringskassan har som ett av sina huvudargument att patienten inte kunnat visa att hen är tillräckligt sjuk för att vara berättigad till ersättning. Detta trots att ofta inte bara flera läkare från olika specialistkliniker intygat detta utan även sjukgymnaster, psykologer och kuratorer som alla träffat patienten både en och flera gånger. Detta till skillnad från Försäkringskassans tjänstemän/kvinnor som aldrig träffat patienten, liksom inte heller domstolen. Ett annat återkommande argument är att patienten trots sina eventuella begränsningar ändå skulle kunna ta ett ”normalt förekommande arbete” som enligt Försäkringskassan och domstolen inte innehåller ”stressande moment, är väl avgränsade och inte ställer stora krav på koncentrationsförmåga eller är fysiskt krävande…”Att Arbetsförmedlingen kan ha bedömt att patienten inte är arbetsför i något avseende spelar ingen roll – Försäkringskassan vet ändå bäst!

Det är intressant i sammanhanget att Försäkringskassan och domstolen enbart skall ta hänsyn till ”rent medicinska faktorer” i sin bedömning och inte några ”personlighetsmässiga, kulturella, sociala, arbetsrelaterade och ekonomiska faktorer”. Vilken kompetens har Försäkringskassan och domstolen att bedöma vad som är ”rent medicinska faktorer”? För oss inom den medicinska professionen är sjukdomstillstånd ofta komplexa och alla dessa faktorer kan spela en roll i den samlade bedömningen. Detta gäller inte minst de tillstånd som det ofta handlar om i dessa ärenden, ångest, depression, och smärttillstånd.

Det är också egendomligt att Försäkringskassan liksom domstolarna ofta menar att patienten inte ens är arbetsoförmögen till 25 procent eller ens. 15 procent, när läkaren bedömt arbetsoförmågan till 100 procent.

Man skulle kunna tro att domstolarna med sina nämndemän, förhoppningsvis förankrade i vanligt folks vardag, skulle kunna göra en annan bedömning av rimligheten i Försäkringskassans bedömningar – men nej: domarna är alltid enhälliga! Patienten har inte en chans i denna genomjuridifierade process där Försäkringskassan ofta företräds av sin processjuridiska enhet, med tillgång till jurister som specialiserat sig på den snåriga lagstiftningen för att hålla nere sjuktalen. Till exempel har det hänt att Försäkringskassan och domstolen konstaterat att en patient inte ”skyddat sin sjukpenninggrundande inkomst” genom att inte anmäla sig som arbetsför hos Arbetsförmedlingen – detta när man är sjukskriven till 100 procent!

Någon borde granska domstolarnas bedömningar. Denna typ av ärenden borde inte hanteras i domstol utan av en annan oberoende instans med medicinsk kompetens och arbetsrehabiliteringskompetens!

Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, Psykiatriska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-04-11

Håller med debattinlägg och kommentar till fullo. Tyvärr tror jag inte heller att det nya med att det ska specificeras ett yrke som patienten ska kunna arbeta med (och inte hänvisas till vanligt förekommande) när inte Arbetsförmedlingen själva har yrken och uppdaterade koder som matchar aktuell arbetsmarknad med de krav på kognitiv/psykisk och fysisk förmåga (och social) som ställs, samtidigt med systemet hos FK med omfattning på fasta 0/25/50/75/100%. 

Hälsn från en arbetsterapeut med erfarenhet av arbetsrehabilitering.

Helen

 

2021-04-08

Håller fullständigt med om inlägget. Hade varit positivt också om bedömningen från FK var relaterad till en verklighet och att man kunde göra en helhetsbedömning. Har kontakt med postcovidpatient som trots 1 års kämpande att komma tillbaka bara klarar att vara uppe 2 tim åt gången och vilar 75 % av dygnet. Hade uppmanats att träna genom att gå. Fick avslag för att det var för många steg. Trots underlag att detta var det enda hon orkade göra under dagen, lång vila före och efter samt utmattad av sluttning. Bedömning kan göra något 100 %! Vad? Orken finns inte ens att sitta stilla mer än 2 Tim.

Ann Björkdahl, universitetssjukhuöverarbetsterapeut, docent

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Försäkringskassan

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev