”Patienten har rätt till information om prisskillnader”

Insikten om att ett läkemedel kan ha skilda priser på olika apotek har uppmärksammats och debatterats den senaste tiden.

Det svenska läkemedelssystemet utgår från att alla receptbelagda läkemedel som sjukvården har behov av ska omfattas av högkostnadsskyddet. Men så är inte längre fallet. En del företag väljer att lyfta ut vissa läkemedel ur förmånen. Det är svårt att se att man skulle kunna tvinga ett företag att leverera en produkt till ett visst pris, och om företaget lämnar förmånen gäller fri prissättning liksom för andra läkemedel som patienten/kunden betalar helt själv såsom receptfria läkemedel och veterinära läkemedel. Ett angränsande problem är att apoteken saknar laglig rätt att ge patienten möjlighet att byta ut ett läkemedel som inte ingår i förmånen.

Situationen väcker två frågor. Är de prisskillnader som finns för vissa läkemedel mellan olika apotekskedjor ett faktiskt problem? Gör receptförskrivningen i sig att det är orimligt för kunderna/patienterna att olika apotek har olika priser på ett och samma läkemedel?

Att priserna skiljer sig åt är inget konstigt utan ett aktivt beslut som riksdagen fattade i och med apoteksomregleringen. När den nya lagstiftningen beslutades fick apoteken en förhandlingsrätt vad gäller inköpspriser och frihet att själv sätta sina marginaler för alla läkemedel som det offentliga inte subventionerar, det vill säga precis på samma sätt som för alla andra varor som säljs i Sverige.

För att bedöma problemets storlek måste man utgå ifrån prisnivån och de faktiska prisskillnaderna. Många av dessa läkemedel är relativt billiga, så det faktiska problemet för patienter/kunder är snarare att de i dag har begränsade möjligheter att agera som upplysta konsumenter. Kunderna förutsätter att priset på alla läkemedel ska vara lika oavsett vilket apotek man går till, eftersom prisrena var det under monopoltiden och fortfarande är det inom förmånen. Att patienterna inte utan stora ansträngningar kan jämföra priser för ett läkemedel kan redan i dag åtgärdas eftersom prisinformationslagen om god prisinformation till konsumenter (2004:347) gäller även för apotek. Det enda rimliga är att denna information blir öppnare och den dag som informationen finns lätt tillgänglig kommer orimliga prisskillnader att utjämnas av marknaden.

Den andra frågan – om receptförskrivningen i sig själv gör att det är orimligt att olika apotek kan ha olika priser – är mer intressant att diskutera. Ska samhället subventionera all den vård som sjukvården bedömer att en patient behöver? Ska de 20 miljarder kronor som staten varje år avsätter för läkemedelsförmånen användas för att ersätta medborgarna för läkemedelsinköp som de allra flesta skulle kunna betala själva, eller ska subventionen fokusera på att ersätta läkemedelskostnader som ingen person klarar att betala själv?

Vidare bör det diskuteras om det är sjukvården eller samhället som ska styra över denna fråga. Det finns en statlig myndighet som har till uppgift att prioritera vilka läkemedel som ska subventioneras. Om sjukvården uppfattar att det finns problem med att läkemedel inte omfattas av förmånen, beror det då på att myndigheten fattar ”fel” beslut eller på att sjukvården inte accepterar de beslut som fattas?

Den fortsatta debatten bör därför handla om den politiskt viktiga frågan hur vi i Sverige vill använda de skattemedel som avsätts till läkemedelssubventionen, så att vi medborgare kan få tydliga besked om vad som ingår i samhällets åtagande och vad vi förväntas behöva betala själva.

Den fria prissättningen, möjlighet till prisjämförelser, utbyte utanför förmånen samt prissättning vid återinträde i förmånen är enklare och mer tekniska frågor som snabbt borde kunna utredas för att hitta pragmatiska lösningar.

Läs tidigare inlägg i denna debatt:

￭ Johan Wallér och Henrik G Ehrenberg: ”Märkliga slutsatser om priserna på läkemedel”.
￭ Mikael Nestius ledare: ”Läkemedelsföretag och apotek dribblar bort patientens förmån”