Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Pa­tienter för­lorar de framsteg de uppnått”

Publicerad: 28 november 2014, 06:00

Försäkringskassans handläggare agerar slentrianmässigt, vilket skapar problem enligt läkaren Anders Drejare.


I min vardag som husläkare och företagsläkare ser jag återkommande hur yrkesarbetande människor med tillfällig eller långvarig sjukdom hanteras olika inom sjukförsäkringssystemet. Olikheterna grundar sig både på själva läkarbesökets genomförande och på Försäkringskassans handläggare. Detta kan resultera i att två personer med samma hälsoproblem bedöms olika, vilket varken är rättvist eller rättssäkert.

Anne Carlsson och Ingrid Burman krävde nyligen som företrädare för Reumatikerförbundet respektive Handikappförbunden att sjukskrivningen ska få en större tyngd vid bedömning av individens rätt till sjukpenning, se Dagens Medicin nr 43–44/14. En självklarhet kan tyckas, men hur ska det bli så? Nästan häften av alla medicinska underlag underkänns av Försäkringskassan. Kompletteringar krävs och tar tid av läkaren som redan har tidsbrist. Ersättnings­systemet i både vårdval och samverkansavtal begränsar den insats som läkaren förväntas utföra. Oftast är det inte möjligt att på ett optimalt sätt utreda orsaken till ett eller flera hälsoproblem, att sätta sig in i patientens arbetssituation och göra en medicinsk bedömning samt skriva ett korrekt sjukintyg på 20 eller i bästa fall 30 minuter.

En förekommande attityd är att Försäkringskassans handläggare slentrianmässigt hänvisar till Social­styrelsens rådgivande dokument, det vill säga För­säkrings­medicinskt beslutsstöd som inne­fattar över­gripande principer för sjukskrivning och rekommendationer om bedömning av arbetsförmåga för olika diagnoser. Den komplexa verklig­heten med ofta flera samverkande hälsoproblem passar inte in i besluts­stödet. Rent häpnads­väckande blir en slentrian­mässig hänvisning till det För­säkrings­medicinska besluts­stödet, när diagnosen eller sjuk­doms­till­ståndet inte ens finns upptaget i dokumentet i fråga.

Dagligen och timligen är det människor som upp­lever sig misstrodda, blir kränkta och tappar förtroendet för sjukförsäkringssystemet. Jag ser hur patienter förlorar de framsteg de uppnått i sin rehabilitering till följd av försäkringshandläggares stelbenta attityd. Redan det inledande brev som regelmässigt skickas ut till patienten, vilket innebär att Försäkringskassan överväger om det ska betalas ersättning eller inte under sjukskrivningen, andas misstroende. Misstroende både mot patientens upplevda arbets­oför­måga och mot läkarens bedömning.

Sjukskrivningen innebär ett integritets­problem ju mer detaljerat läkaren beskriver patientens besvär samt dennes funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar i det medicinska under­laget. Arbetsgivaren får tillgång till en omfattande information om den anställdes hälsa, liksom sociala situation och andra detaljer som rimligen borde vara ­sekretesskyddade.

De missförhållanden som jag beskriver har uppmärksammats sedan flera år och torde vara kända för de flesta. Tyvärr rättas inte grundläggande problem till, trots att det finns utmärkta verktyg att komma vidare:

I de fall den sjukskrivne inte redan är på väg tillbaka till sitt arbete efter fyra veckors sjukskrivning bör arbetsgivaren upprätta en rehab-plan. Patienten ska då bedömas av läkare med särskild för­säkrings­medicinsk kompetens och kännedom om den bransch personen arbetar inom. Vanligen skulle detta innebära att arbetsgivaren vänder sig till företagshälsovården. I de fall det inte finns företagshälsovård eller om patienten är arbetssökande ska i stället annan särskilt utbildad läkare anlitas som För­säkrings­kassan anvisar. Kostnaden för dessa bedömningar ska delfinansieras genom Försäkringskassan och arbetsgivaren alternativt Arbetsförmedlingen. Samhällsekonomiskt är det min uppfattning att nyordningen blir självfinansierande.

Denna nya rutin bör ske i samverkan med behandlande läkare, som då inte längre sjukskriver patienten utan inriktar sig på läkarens själva kärna i yrkes­rollen. Fördelen är att bedömningen av arbetsförmåga och underlag för åtgärder blir mer kompletta och enhetliga. Tidiga insatser är gynnsamma då man fortfarande har större chans att undvika längre sjukfrånvaro och att patienten snabbare kommer tillbaka i arbete.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev