Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Patientnära forskning i farozonen

Publicerad: 21 november 2007, 06:20

Stora universitet kan bli ineffektiva, skriver professorerna Jerzy Leppert och Leif Bergkvist.


Den nye universitetskanslern Anders Flodströms uttalande att Sverige har för många universitet, har vållat en livlig debatt. För att hålla en hög internationell klass på den forskning som bedrivs i Sverige menar han att man måste koncentrera alla resurser till ett fåtal, närmare bestämt fem, universitet. All forskning måste vara av hög kvalitet, och ligga på världsnivå för att vara få vara med och dela på de resurser som ställs till forskningens förfogande.

Vi är helt överens om att all forskning ska vara av hög kvalitet och möjlig att presentera i internationella vetenskapliga tidskrifter. Vi är dock inte lika övertygade om att en koncentration av forskningen till fem universitet är enda vägen att nå dit. Det finns tvärtom en uppenbar risk att fem storuniversitet kan bli ineffektiva på grund av krånglig administration och långa beslutsvägar. Intern konkurrens för att få anslag till den egna forskningsgruppen kan leda till att den som är bäst på att söka pengar tar hem mest resurser, inte den som har de bästa idéerna och den mest kreativa forskningen. Vi vill gärna exemplifiera vår ståndpunkt med utgångspunkt från vår erfarenhet av klinisk forskning utanför universitetsorten.

Någon enhetlig definition av klinisk forskning finns egentligen inte. Olika aktörer lägger in olika betydelser i begreppet, allt från ren laboratorieforskning till det som enligt vår mening borde vara klinisk forskning, nämligen den som utförs direkt på patienter i sjukvården. Landstingen har sedan några år en lagstadgad skyldighet att bedriva forskning inom ramen för sin verksamhet. Detta är ett viktigt beslut, men tolkning och efterlevnad varierar starkt mellan landsting och enskilda kliniker. Tidigare betraktades forskning som en statlig angelägenhet och detta kan kanske vara en förklaring till den osäkerhet som råder om hur man bäst satsar på forskning inom landstingen. En annan möjlig förklaring kan vara att man har tvivel om kvaliteten på klinisk forskning, och därför helt riktigt väljer att inte satsa resurser på osäkra kort.

Centrum för klinisk forskning, CKF, i Västmanland bildades som ett resultat av ett framsynt avtal mellan Landstinget Västmanland och Uppsala universitet 1999. Efter sju års verksamhet finns fyra professorer, fem docenter och av forskningsassistenterna är två disputerade och tre doktorandanmälda. Totalt finns för närvarande 15 doktorander anknutna till CKF, och under åren har 16 personer disputerat. De flesta forskarna arbetar deltid på CKF och har kvar deltid inom kliniken. I avtalet med Uppsala universitet fanns en klar ambition att verka för att forskarna vid CKF skulle ges möjlighet att meritera sig för högre akademiska tjänster, bland annat genom att CKF har möjlighet att ha egna doktorander registrerade och rätt att hålla disputationer. Den vetenskapliga produktionen från CKF har successivt ökat, och under 2006 publicerades 42 artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter, med en så kallad medelimpactfaktor på 3.7 vilket är betydligt högre än den medicinska fakulteten hade generellt vid Uppsala universitet.

Kvaliteten på den forskning som bedrivs vid CKF vill vi därför hävda, är god och klart konkurrenskraftig. Några av projekten är i den absoluta fronten, till exempel inom genmiljö-interaktion. CKF samarbetar där med genetiklabb i Uppsala och NIH i Bethesda, USA. Projektet har sin upprinnelse i en landstingsledd epidemiologisk kartläggning av västmanländska ungdomar och har genom interna medarbetares kreativitet byggts på till ett världsledande forskningsprojekt.

Detta är ett exempel på hur man genom att bredda forskningen utanför det egentliga universitetet kan ta vara på den kreativitet som finns i verksamheten. Detta görs bäst genom att låta många blommor blomma, för att kunna se den vackraste växa sig stor. En koncentration av alla resurser till endast fem elituniversitet kan verka hämmande på detta och den fula ankungen kan inte göra sig gällande, eftersom den inte tillhör den inre kretsen i systemet och därför inte kan konkurrera om nödvändiga resurser. Skapandet av lokala forskningscentra kan tvärt­emot Anders Flodströms (och flera andras) farhågor om ett resursslöseri på lågkvalitativ forskning medföra att guldkornen vaskas fram, och också medföra att de totala resurserna för klinisk forskning ökar och inte minskar, såsom trenden har varit i Sverige under en rad av år.

Den svenska sjukvårdens kvalitet är beroende av att det bedrivs forskning vid alla sjukhus, inte bara universitetssjukhusen. Dels finns det inte tillräckligt med patienter på universitetssjukhusen för att täcka behoven, dels innebär forskningsprojekt inom klinikerna ett engagemang som leder till förbättrad kvalitet på vården generellt. Andelen disputerade läkare i Sverige utanför universiteten är dessvärre ganska låg, 58 procent av kliniskt verksamma läkare vid universiteten är disputerade, men endast 16 procent vid läns- och länsdelssjukhus, och andelen docenter är ännu lägre, 28 respektive 4 procent. Att koncentrera forskningen till fem elituniversitet skulle sannolikt ytterligare förstärka klyftan mellan forskning och klinik.

Ytterligare tre landsting har skrivit liknande avtal med Uppsala universitet, och vi tror således sammanfattningsvis att kvaliteten på svensk klinisk forskning stimuleras genom dessa konstruktioner, och att denna modell borde få efterföljare vid andra universitet. Vi ser inte detta som ett utslätande av resurser, utan tvärtom som något som medför en ökning av inte bara pengamässiga resurser, men framför allt intellektuella resurser, genom att tillvarata de förmågor som finns spridda över landet. Inrättande av liknande centrumbildningar med inriktning på klinisk forskning inom landsting i tät samverkan med universiteten kan vara ett sätt att skapa slagkraftig forskning som kan ge Sverige en ledande plats internationellt och uppfylla de kvalitetskrav som Anders Flodström ställer upp.

Jerzy Leppert, Leif Bergkvist

Jerzy Leppert
 är professor, överläkare och verksamhetschef vid Centrum för klinisk forskning.

Leif Bergkvist
 är professor, överläkare och biträdande verksamhetschef vid Centrum för klinisk forskning.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News