Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Pengar som borde gå till god vård används fel

Publicerad: 15 December 2009, 15:10

Varför ska man bekosta dyra specialistutredningar som åsidosätts? undrar allmänläkaren Wilhelm Jülke.


Försäkringskassan förbrukar själv sjukvårdsresurser genom att åsido­sätta läkares bedömningar, ofta genom att själv bekosta dyrbara specialistutredningar som kassan sedan inte följer. Och patienterna stressas och försämras!

I vårt land har patienterna själva varit med om att betala sjukvårdsförsäkringen via skatten. Det är pengar som skulle användas till att vid behov ge dem god vård och god rehabilitering om detta är möjligt. Är det omöjligt behöver de i alla fall hjälp till att klara av förhållandet till Försäkringskassan. Men kassans handläggning gör ofta att de stressas ytterligare, far illa, blir ännu sämre och kommer ännu längre bort från den eftersträvade arbetsförmågan.

Ärenden överklagas till läns­rätten som ofta ger Försäkringskassan rätt, sedan till kammarrätten som oftare ger patienten rätt. Allt detta kostar mycket pengar, som tas från sjuk­vårdens knappa resurser. Många gånger går sådana ärenden till arbets­förmedlingen som slutligen kommer fram till att det faktiskt inte går att förmedla patienten till något arbete där patientens arbetsförmåga kan tillgodogöras.

Och allt detta förbrukar inte bara resurser, det gör också att patienter försämras ytterligare och kommer ännu längre bort från den eftersträvade arbetsförmågan.

Som allmänpraktiserande läkare sedan 40 år har jag en mångskiftande erfarenhet av sjukintyg och Försäkringskassan. De sista tio årens erfarenheter har varit synnerligen anmärkningsvärda. Grunden för den ständiga striden mellan läkare och försäkringskassa tycks vara att pengarna inte räcker till för de sjukskrivna, och så klagar man på läkarna. I Dagens Medicin nr 49/09 står på förstasidan att  Alla oklara sjukintyg ska skickas tillbaka . Men är det verkligen läkarnas fel att pengarna inte räcker till?

Min erfarenhet de senaste tio åren är en annan. Ofta har man undersökt patienten enligt alla konstens regler och har kollegors bedömningar som man också hänvisar till, och får uppleva att allt detta dras i tvivel av handläggare utan medicinsk kompetens med stöd av en försäkringsläkare som aldrig ser patienten. Sedan beställer Försäkringskassan en specialistutredning. Efter ett tag kommer bedömningen gjord av specialister på sina områden, ofta överläkare, professorer, docenter och deras team, som alla undersökt patienten. Svaret innehåller bedömning av arbetsförmåga och möjlig rehabilitering, ofta multi­disciplinär.

Sedan åsidosätter Försäkringskassan deras bedömningar efter att en försäkringsläkare läst dem som  fan läser bibeln  och glatt åsidosatt specialisternas bedömningar och rekommendationer!

Utan att själv undersöka patienten redovisar försäkringsläkaren en från specialisterna avvikande och ofta motsatt uppfattning som blir avgörande för Försäkringskassans handläggning av ärendet. Vad är det då för mening med att bekosta dyrbara specialistutredningar över huvud taget?! Ärendet överklagas sedan ofta till länsrätten och sedan till kammarrätten. Allt detta tar tid. Patienterna stressas under tiden och blir ännu sjukare.

Allt detta kostar ännu mer pengar som tas från resurser som egentligen skulle användas för att hjälpa den sjuke. Om möjligt till arbetsförmåga, i annat fall för att uppfylla försäkringsvillkoren för den föreskrivna statliga sjukförsäkringen.

En särskild grupp som av regeringen beviljats särskilda ekonomiska resurser är patienter med nedsatt ork och symtom på kronisk stress, sömnsvårigheter och kronisk värk. Av läkarutlåtanden, inklusive de av Försäkringskassan beställda och betalda specialistbedömningarna, framgår nedsatt arbetsförmåga och att patienterna behöver hjälp för att klara den kroniska stressen.

Men genom att även här åsidosätta vad specialisterna efter personlig undersökning kommit fram till ökar Försäkringskassan i stället patientens stress ännu mer, varpå patienten försämras ytterligare.

Nästa steg är när patienten kommer till arbetsförmedlingen, som också utreder och finner att patienten faktiskt inte kan förmedlas till något arbete där arbetsförmågan kan tillgodogöras. Åter har en mängd sjukvårdsresurser förbrukats och tagits bort från sitt egentliga syfte: att ge patienten god vård och om möjligt rehabilitering till bättre arbetsförmåga.

Är det många andra läkare som känner igen detta?

Wilhelm Jülke
 är allmänläkare i Järna

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev