”Prestige och patientsäkerhet går dåligt i hop”

Jag går termin fyra på läkar­programmet och har verksamhetsförlagd utbildning på sjukhuset. Träffar på en kursare som blivit placerad på en annan avdelning. Kursaren berättar att hen ska gå med en sjuksköterska resten av dagen.

Jag svarar glatt något i stil med: ”Vad roligt! Det är ju då man får se de mest spännande sakerna och kan bilda sig en uppfattning om hur vården faktiskt verkställs.”

Kursaren svarar inte. Hen ler lite obekvämt och vänder sig bort.

Jag blir så illa berörd. Det krävs en del arbete för att få läsa till läkare. Vi ska vara stolta över att vi tagit oss hit och värna yrkesrollen. Men stolthet och prestige är två skilda saker. Enligt min ringa erfarenhet går prestige och patientsäkerhet väldigt dåligt ihop.

Att känna sig för fin för att knega med sköterskorna på golvet. Är man mogen att bli läkare då? Jag har spenderat mycket tid med att fundera över det här.

Borde det sättas en åldersgräns för intag till programmet? Nej, det finns 19-åringar som är fullt ­kapabla till empati och ödmjukhet.

Vårt yrkes­utövande ska vara till för patienten, det ska inte syfta till att smeka vår egen självbild

Borde man kunna sätta in åt­gärder mot studenter som uttrycker sig tvivel­aktigt? ”Du får ta ett halvårs uppehåll. Jobba gärna som undersköterska under tiden.”

Kanske. Men de mjuka värdena går inte att bedöma summativt på samma sätt som de teoretiska tentorna.

Vi kanske måste hjälpas åt. Studenter, handledare, professorer. Införa mantrat ”vi jobbar som ett team och patientens bästa går alltid först”.

Ett vårdyrke är på sätt och vis ett serviceyrke. Vårt yrkes­utövande ska vara till för ­patienten, det ska inte syfta till att smeka vår egen självbild.

Jag har erfarenhet från två medicinska universitet i Sverige. På det ena ägnades en betydande del av introduktionen åt att bekanta oss med olika rankningssystem för medicinutbildningar och att uppmuntra oss till att bli forskare.

Missförstå mig rätt, vi hade inte varit något utan forskningen. Men jag vill ändå sticka ut hakan här och påstå att grundutbildningen i första hand torde syfta till att utbilda (och uppfostra?) oss till kompetenta kliniker, inte forskare.

Låt oss aldrig glömma plaststruparna. Och låt oss aldrig sluta reflektera över hur det kunde få ske.

HANNA BERGHAMRE