Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Procedurer runt läkemedelsgodkännande gigantiskt slöseri

Publicerad: 20 februari 2008, 06:50

Om LFN läggs ner och landstingen i stället upphandlar läkemedel till både öppenvård och slutenvård kan åtskilliga miljoner sparas, skriver Kalle Krall.


För att ett läkemedel ska få säljas i Sverige måste det uppfylla de direktiv som har uppställts på EU-nivå och införlivats i svensk nationell lagstiftning. I Sverige är det Läkemedelsverket som har myndighetsuppgiften. Läkemedelsverkets uppgift är ”att se till att den enskilde patienten, hälso- och sjukvården /…/ får tillgång till säkra och effektiva produkter och att dessa används ändamålsenligt och kostnads­effektivt”.

Efter godkännande på EU-nivå och av den svenska läkemedelsmyndigheten vidtar dock något som man kanske kunde skratta åt – om man inte vore skattebetalare.

I Sverige har vi ganska nyligen fått en myndighet, Läkemedelsförmånsnämnden. ”LFN:s uppgift är att besluta om ett läkemedel, eller andra varor som kan ingå i läkemedelsförmånerna, ska vara subventionerade. Därtill har vi uppgiften att besluta om pris på läkemedel samt att reglera apoteksmarginalen”.

Det innebär att LFN – utan konkurrensupphandling enligt lagen om offentlig upphandling, LOU, eller EG-upphandlingsdirektiv – fast­ställer vilka priser som företag ska få ta ut för läkemedel som används i öppen­vården om de ska ingå i läkemedelsförmånen.

När landstingen och regionerna genomför upphandling av samma läkemedel, fast till slutenvården, uppnår de, av lättförklarliga skäl, mer fördelaktiga priser än LFN. Landstingen och regionerna följer de svenska och europeiska upphandlingsreglerna. Det gör inte LFN.

Nu är det inte nog med detta.

I en av Sveriges två regioner finns exempelvis följande enheter för läkemedelsförsörjningen:

■  25 regionala medicinska sektorsråd, ungefär 240 personer.

■ 5 läkemedelskommittéer, cirka 60 personer.

■ 21 regionala terapigrupper, cirka 180 personer.

■ 1 regionalt läkemedelsråd, nio personer.

■ 1 läkemedelsenhet, sex tjänstemän.

De 25 regionala medicinska sektors­råden har till uppgift att tillföra sakkunskap till den politiska och administrativa ledningen. De är ett ”forum för samråd och informationsutbyte”. Rollen är enbart rådgivande.

De fem läkemedelskommittéerna är ett rådgivande expertorgan i läkemedelsfrågor till planerings- och ledningsorgan och till förskrivare och allmänhet. De arbetar med ”mål och riktlinjer för läkemedelsanvändning”, ”rekommendationer för val av läkemedel” samt ”uppföljning och analys av läkemedelsförsörjning”.

För att kunna garantera kvalitet – en gång till – fordras tillgång till regionala terapigrupper. De 21 regionala terapigruppernas uppgift är främst att ”ta fram förslag till preparat- och terapirekommendationer”. Därutöver är det angeläget att ha ett regionalt läkemedelsråd, som ”samverkar kring gemensamma frågor”.

Man skulle kunna tro att någon av dessa instanser har kostnadsansvar. Men icke. Varje vårdcentral och klinik får själv avgöra hur mycket de vill satsa på läkemedel!

Nu har ytterligare aktörer vaknat till liv. I ett referat från Svenska läkaresällskapets riksstämma 2007 står det: ”Det saknas en nationell samsyn om vilka patienter som ska få tillgång till nya läkemedel och hur dessa ska finansieras”, säger Kerstin Hulter Åsberg, ordförande i nätverket Läkemedelskommittéernas ordförandekollegium, LOK, till nyhetsbrevet Pharma Online.

LOK vill ”stödja SKL:s förslag om en samrådsgrupp med staten för att ta fram ett regelverk för att säkerställa att patienter över hela landet får tillgång till rätt läkemedel på ett säkert och solidariskt sätt.”

När stoppar någon klok besluts­fattare detta slöseri med skatte­medel?

Om landsting och regioner minskar ner antalet grupper som jobbar i lokala läkemedelsorganisationer sparar de både arbetstid och samhällskostnader. Och om Läke­medels­förmåns­nämnden läggs ner, och landsting och regioner i stället upphandlar läkemedel till såväl öppenvård som slutenvård kan åtskilliga miljoner sparas in och användas på ett sätt som ger angelägna och efterfrågade förstärkningar inom vården.

Men upphandling löser inte allt – självklart behöver det finnas en nationell samsyn som säkerställer att patienter som bor i Luleå och Lund får lika bra behandling oavsett om det handlar om kirurgi, psykiatri eller läkemedel.

Till det har vi redan nationella myndigheter: Läkemedelsverket och Socialstyrelsen.

Kalle Krall

Kalle Krall
är upphandlingsrådgivare.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev