torsdag2 februari

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Psykiatrisering ligger bakom psykiatrins haveri”

Att normalfungerande människor diagnostiseras med adhd och autism är bekymmersamt för både individen och samhället i stort, anser psykiatrerna Lena Nylander och Linda van Paaschen. (5 kommentarer)

Publicerad: 23 januari 2023, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Lena Nylander, med dr, psykiater, och Linda van Paaschen, psykiater.


Ämnen i artikeln:

AutismAutismspektrumstörningAdhdToppnyheter Psykiatri

Många har uppmärksammat att allt fler bland släkt, vänner och bekanta uppger att de har fått diagnosen adhd eller autism. Det är också vanligt att personer utan att ha fått diagnosen beskriver sig själva eller andra som ”lite autistiska” eller att de har ”en släng av adhd”. 

Psykiatrisk terminologi har integrerats i vårt allmänna språkbruk. Vi kan säga att vi känner oss deprimerade, maniska eller schizo­frena utan att egentligen vara det i dessa kliniska termers rätta bemärkelse. Det är på gott och ont som vi använder oss av sjukdomstermer för att beskriva normal­psykologiska reaktioner och tillstånd. Att normalfungerande människor diagnostiseras med adhd och autism är däremot mer entydigt bekymmersamt för både individen och samhället i stort. Hur har det blivit så här?

Läs mer: Riktlinjer: Ge tidigt stöd vid adhd och autism

Sedan länge kritiseras sjuk­vården – i synnerhet psykiatrin – för att den ägnar sig åt medikalisering, det vill säga att vi sjukförklarar normaltillstånd och för snabbt och för ofta sätter diagnoser och skriver ut farmaka. Det som brukar lyftas fram är främst läkares arbetssätt. I själva verket är det inom psykiatrin allt oftare ensamarbetande psykologer som ställer diagnoser och även gör det vid normalvariationer. Framför allt gäller detta adhd, autism och personlighetssyndrom. 

Och det är inte behandlingsval som är den springande punkten utan att det antas finnas ett vårdbehov vid normala tillstånd och beteenden eftersom en diagnos implicerar ett hjälpbehov. Psykiatrisering är i själva verket en mer korrekt benämning på fenomenet än medikalisering, åtminstone inom psykiatrin, och psykiatrins samtliga vårdgivare ägnar sig åt det.

Mycket mänskligt lidande är svårt utan att för den skull vara psykopatologiskt. Normalvariationen när det gäller psykologiska (känslomässiga och kognitiva) mekanismer är mycket bred. Denna realitet innebär att det ställs särskilt höga krav på psykiatrins vårdgivare, som alltid behöver beakta en rimlig gränsdragning gentemot normalspektrum. Vi ser i dag hur vårdgivare inom psykiatrin många gånger helt fokuserar på att på ett mänskligt plan förstå och bekräfta sin patient när denne berättar om sitt lidande och därmed missar att 1) det som patienten berättar om är normalt 2) patienten inte har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning och 3) patienten inte är i behov av vårdinsatser.

Psykiatrins nuvarande arbetssätt håller en generellt låg kvalitet med allvarliga brister i patient­säkerhet. Därför krävs ett kvalitetsförbättrande arbete med sikte på:­

Ökad kunskap om vad psykisk sjukdom och funktionsnedsättning är respektive vad en psykiatrisk bedömning innebär. Psykiatrers och psykologers yrkesutövning formas i alltför hög grad av tycke, smak och tillfälligheter i stället för av aktuellt kunskapsläge. Här krävs en medicinskt kunnig ledning och förbättrade fortbildningsinsatser.  

Förbättrad kännedom om och respekt för psykiatrins uppdragsområde. Psykiatrin behöver exempelvis ställa sig frågan om det är rimligt att våra resurser (skattemedel) läggs på att ”utreda” och behandla lindriga besvär. Det krävs kontinuerliga uppdateringar och påminnelser om var gränserna går.  

Förbättrad arbetsmetodik. Läkare bör alltid undersöka patienter grundligt med fokus på psykopatologi och vid behov ordinera behandling med sin bedömning som grund. En allsidig och samtidigt tidseffektiv bedömning skapas när läkare och psykologer arbetar tillsammans med diagnostik och bedömning, för att sedan vid behov behandla med farmaka (läkare) eller psykologisk behandling (psykolog). 

Psykiatrisering har lett till en syn på psykiska besvär som resulterat i att psykiatrisk sjukvård anses vara motiverad för den övervägande delen av Sveriges befolkning. Det är ett omöjligt uppdrag för psykiatrin och faller på sin egen orimlighet. En oroväckande stor del av psykiatrins resurser används i dag till allmänmänskligt lidande och lindrigare besvär, medan mängder av individer som är sjuka och funktionsnedsatta på riktigt får vänta eller blir utan hjälp. Det är bråttom att häva den svenska psykiatrins pågående haveri.

Lena Nylander, med dr, psykiater, Lund

Linda van Paaschen, psykiater, Svensk telepsykiatri AB

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2023-01-30

Att mäta behandlingsutfall bör även vara en rimlig kvalitetsfaktor för utvärdering av diagnos och behandling av psykiatrisk ohälsa.

Lykke Munk MD Wemind Lund

 

2023-01-26

Under rubriken ” Psykiatrisering ligger bakom psykiatrins haveri” har två psykiater tagit upp ett angeläget problem.

 De skriver: 

”Det är på gott och ont som vi använder oss av sjukdomstermer för att beskriva normalpsykologiska reaktioner och tillstånd. Att normalfungerande människor diagnosticeras med adhd och autism är däremot mer entydigt bekymmersamt för både individen och samhället i stort. Hur har det blivit så här? ”

Det är inte bara inom barn och vuxenpsykiatrin som denna fråga kan ställas.

Barnneurologin har ända sedan den började ta form i slutet av 1950-talet haft svårt att finna en balans mellan diagnos och normal. Där har vi barnneurologer gärna låtit våra diagnoser hos barn med funktionsvariationer också innefatta de barn som finns inom den odefinierade och diffusa zonen mot ”normala” barn.

Detta har lett till att en behandling baserad på diagnos fått en dominerade roll. I den behandlingen saknades både tillit till barnets egna resurser och en pedagogisk inställning. 

Denna inställning är till nackdel för alla barn med som diagnostiseras som adhd och autism.

Lars-Olov Brorson pensionär f.d. barnhälsovårdsöverläkare,barnneurolog, barn och ungdomsmedicinska kliniken USÖ Örebro

 

2023-01-25

En korrigering: Diagnos inom NPF sätts av läkare efter genomförd NPF utredning med adekvata testbatterier samt kontakt med flertal professioner inom psykiatrin. Att ensamma psykologer som nämns i artikeln skulle sätta diagnoser stämmer inte alls i den kliniska verkligheten. 

Psykolog

 

2023-01-25

Jag, som psykolog, har arbetat inom Vuxenpsykiatrin. Och, jag var inte solitär. Tvärtom. Hade både professionell handledning, ett Diagnostikteam; som bestod utav läkare, psykologer, sjuksköterskor, socionomer. Således var jag inte ensam i mitt beslut avseende diagnos. Tvärtom, vi, med våra olika kunskaper, diskuterade gemensamt individens funktionsnedsättningsnivå och, därefter, i samråd med det multimodala teamet, bestämdes relevant(a) diagnos(er).

Idag psykolog med eget företag, som ser hur individen får lida för att en del psykiatri o primärvård inte kan samarbeta bättre

 

2023-01-23

Börjar bli trött på samma artikel om och om igen och alltid samma känga mot psykologer som inte backas upp av någon data alls. Jag håller inte alls med om bilden att det skulle vara psykologer som primärt diagnosticerar, ej heller att psykologer i högre grad diagnosticerar normalfunktion. Om något så är normalfunktion psykologernas expertområde och inte sällan upplever jag att det snarare är läkare som är väldigt snabba på diagnosknappen.

Att sedan läkare skulle vara bättre på diagnosticering är rent trams, psykologer har 5 år utbildning inom psykologi (inklusive klinisk psykologi och psykiatri) samt 1 år av praktisk tjänstgöring. Dessutom så är många specialiserade och har då vidareutbildat sig ytterligare 3-5 år. Specialisering för läkare är 5 år av jobb blandat med lite studier, delen av grundutbildningen som berör psykiatri är otroligt begränsad. Tvek att ni har en högre formell kompetens alltså..

Men min poäng är att den larviga kampen mellan psykologer och läkare om vem som ska diagnosticera måste ta slut. Läkare behövs för somatiska bedömningar, resterande kan utföras av psykologer såväl som läkare.

Irriterad psykolog

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev