Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Rapport kan leda till att barn inte får bästa behandling”

Publicerad: 8 maj 2018, 05:00

Jannes Grudin, leg psykolog.

Det är lätt att missförstå SBU:s rapport för den som saknar betydande förkunskaper, skriver psykologen Jannes Grudin.


Ämnen i artikeln:

BarnpsykiatriSBU

Att Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, under de senaste åren lyft frågan om våld är glädjande. Våld i alla former är ett allvarligt problem och behoven av ökad kunskap är stora.

Den senaste rapporten på området "Öppenvårdsinsatser för familjer där barn utsätts för våld och försummelse" (1) är dock behäftad med problem. En av slutsatserna man drar kan riskera att färre traumatiserade barn får tillgång till effektiv behandling.

Rapporten har granskat insatser inom både socialtjänsten och barnpsykiatrin, trots att verksamheterna har olika uppdrag. SBU har velat undersöka vilken effekt öppenvårdsinsatser har för familjer där man vet eller misstänker att barn utsätts för våld, försummelse eller bevittnar våld.

En av slutsatserna man drar kan riskera att färre traumatiserade barn får tillgång till effektiv behandling

Då jag själv arbetar med behandling av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, hos barn och är inläst på traumafokuserad ­kognitiv beteendeterapi, TF-KBT, har jag av nyfikenhet tittat på vad man kommit fram till kring detta. En av flera slutsatser SBU gör är att det saknas stöd för att TF-KBT är hjälpsamt för våldsutsatta barn och att metoden är kostsam.

Detta är ett förvånande resultat då TF-KBT hittills är den behandlingsmetod för traumatiserade barn som utvärderats mest. (2) Redan 2005 ansåg SBU att det fanns stöd för att metoden är effektiv (3) och Socialstyrelsens nyligen publicerade riktlinjer stärker denna slutsats (4).

Hur kan det ha blivit så här? Undanskymt på sidan 117 under rubriken ”Att välja insats” ges en förklaring; ”Några av insatserna i rapporten med otillräcklig evidens, har bättre evidens om man breddar indikationen. Om indikationen är trauma och barnet är i skolåldern har till exempel TF-KBT visat på goda effekter på barns posttraumatiska ­stressyndrom”.

Vad man alltså gjort är att man ställt frågorna och inklusionskriterierna på ett sätt som är irrelevant för det barnpsykiatriska sammanhang där metoden är tänkt att användas. Därigenom har också antalet studier som tagits med blivit litet.

Barnpsykiatrins uppgift är inte att arbeta med alla vålds­utsatta barn utan den mindre grupp som till följd av våldet utvecklat psykiatriska svårigheter såsom PTSD eller depression. Gällande behandling är det ingen avgörande skillnad om symtomen utvecklats just till följd av våld i hemmet eller om man utsatts för andra svåra händelser.

Att som många Bup-mottagningar gör, erbjuda TF-KBT till barn som utsatts för våld och därför traumatiserats, är alltså helt i linje med bästa tillgängliga forskning. Om man läser SBU:s rapport utan att ha betydande förkunskaper är det lätt att tro att det är precis tvärtom.

Det är givetvis problematiskt och kan i värsta fall leda till att traumatiserade barn inte erbjuds effektiv behandling. I framtida rapporter behöver SBU vara mer genomtänkt och ge svar som är användbara i de kontexter där metoderna är tänkta att användas. Man behöver också vara mer noggrann i hur resultat kommuniceras.

Referenser:

1. Öppenvårdsinsatser för familjer där barn utsätts för våld och försummelse

2. Evidence Base Update for Psychosocial Treatments for Children and Adolescents Exposed to Traumatic Events

3. Behandling av ångestsyndrom

4. Nationella riktlinjer för vård  vid depression och ångestsyndrom

Relaterat material

”SBU-rapporten gäller insatser till familjer”

JANNES GRUDIN

Ämnen i artikeln:

BarnpsykiatriSBU

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev