”Regionerna behöver sätta fart”

Sverige uppvisar lägst personlig kontinuitet i kontakterna mellan patient och vårdpersonal i jämförelse med andra länder, något som påverkar kvaliteten i vården negativt, visar Vårdanalys senaste rapport Vården ur befolkningens perspektiv 2020, som släpptes 15 mars. Trots utredningar, propositioner och överenskommelser om omställning till nära vård, går det alldeles för långsamt. Regionerna måste kraftigt öka tempot i den omställning som behöver komma.

Dagens allmänläkare räcker inte till alla. I dag löser regionerna bekymret genom att låta för många invånare dela på samma läkare, vilket leder till låg tillgänglighet, missnöjda patienter och ytterst risk för sämre vård och vårdskador. Det enorma antalet människor som slåss om allmänläkarens tid leder också till rekryteringssvårigheter. 

Trots att vinsterna med fast läkare och kontinuitet varit kända länge har regionerna inte prioriterat att utbilda och anställa tillräckligt många för att kunna erbjuda en fast läkare till hela befolkningen. De rekommendationer som Vårdanalys kommer med är inte revolutionerande – regionerna bör arbeta med att öka andelen fasta vårdkontakter, och ”särskilt beakta att detta sker utifrån behov och nytta”.

Men att ge de äldre och sjukaste företräde till egen läkare löser knappast problemet. Till att börja med kommer majoriteten av befolkningen fortfarande att sakna fast läkare! Att, som Vårdanalys föreslår, välja ut en grupp som ska ha företräde till fast läkare är dessutom inte helt enkelt, eftersom det inte tydligt går att säga vilka som behöver kontinuitet mest. I mångas fall kan man först efteråt säga att det hade behövts, exempelvis när patienten gjort onödiga akutbesök eller avstått från en viktig medicin på grund av svagt förtroende. Det finns också en risk att sådana patientlistor blir alltför tunga och att läkarna inte mäktar med och istället slutar helt och hållet, något som förvärrar situationen. 

Lösningen handlar istället om enkla saker, som att redan nu ge allmänläkaren rimliga arbetsförhållanden med ett rimligt antal patienter. För att kunna erbjuda vård till dem som blir utan egen läkare behöver regionerna under en övergångsperiod öka läkarbemanningen med hjälp av vikarier och hyrläkare samt locka sjukhusspecialister till primärvården, samtidigt som man utbildar fler specialister i allmänmedicin och utökar finansieringen så att det i realiteten blir möjligt för vårdcentralerna att anställa. En sådan plan tog Estland fram 1997, och kunde fyrfaldigt öka antalet primärvårdsläkare på fem år och därmed garantera fasta läkare för hela befolkningen.

De satsningar regionerna gjort på fler läkare som gör specialiseringstjänstgöring, ST, i allmänmedicin är ett litet steg i rätt riktning, men det går för långsamt och är inte kombinerat med förstärkt ekonomi och rimligt antal patienter per läkare. Tvärtom har flera regioner infört hyrläkarstopp och resurserna ökar knappt alls.

I en debattartikel i Dagens Nyheter 15 mars skriver Vårdanalys företrädare att de bedömer målet att hela befolkningen ska ha en fast vårdkontakt i närtid som orealistiskt. Att myndigheten så tydligt ger upp snarare än rekommenderar kraftigare aktivitet från regionerna, är nedslående. Regionerna måste nu visa att de menar allvar och att Vårdanalys har fel. Det går visst.

Marina Tuutma, ordförande Svenska Distriktsläkarföreningen

Ylva Sandström, ordförande Distriktsläkarföreningen i Stockholm