”Restnoterade läkemedel orsakar merarbete”

För närvarande är 799 läkemedel upptagna på Läkemedelsverkets sida för restnoterade läkemedel. Läkemedelsbristen medför en risk för att patienten blir utan behandling, men även merarbete för vårdpersonal. Att hantera patienternas frågor, leta efter apotek som kan ha förpackningar kvar, skriva licensmotiveringar för alternativa läkemedel eller byta till andra likvärdiga preparat tar tid.

Mellan 2012 och 2019 skedde en sjufaldig ökning av antalet anmälda restnoteringar. Trots att regeringen 2019 gav Läkemedelsverket i uppdrag att stärka samordningen i försörjningskedjan för läkemedel så har problemet fortsatt att öka i omfattning. En kraftig ökning av restanmälda förpackningar sågs andra halvåret 2022.

Läs mer: Lika stor läkemedelsbrist som vid covidstart

Uppgifter om restsituationen för enskilda läkemedel publiceras på Läkemedelverkets hemsida, men dessa prognoser ändras ofta. Bland restnoterade läkemedel ses mediciner som förskrivs till patientgrupper med sjukdomar som epilepsi, diabetes och hjärtsjukdomar. Enligt en rapport från IQVIA 2020 har Sverige en hög frekvens av rapporterad läkemedelsbrist jämfört med andra EU-länder. Vårt grannland Danmark uppges ha en effektivare hantering av bristsituationer än Sverige.

Den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA föreslår att inrapportering från företag till läkemedelsmyndigheter ska ske två månader innan en bristsituation uppstår. I Sverige föreligger en låg följsamhet till detta, med inrapportering i tid i endast 1 procent av fallen!

Läkemedelsverket fick 2022 i uppdrag av regeringen att förbättra hanteringen av restsituationer. Därefter påbörjades en bevakning för att information om lägesbilder skulle kunna spridas. Myndigheten noterar att restanmälningar görs sent, eller inte alls, och föreslår sanktionsavgifter när läkemedelsbolag inte anmäler försäljningsuppehåll.

Flera faktorer orsakar restsituationer – tillverkning, distribution och regulatoriska problem. En annan faktor som i ökande utsträckning bidrar till bristsituationer är omotiverad förskrivning av läkemedel. Ett exempel är diabetesläkemedlet semaglutide (Ozempic). På grund av sin viktminskande effekt förskrivs preparatet utanför indikationen diabetes typ 2 till friska personer som vill gå ned i vikt. Detta har medfört en brist på läkemedlet och att patienter blir utan viktig behandling, att friska personer får biverkningar, samt till ökade samhällskostnader.

Sedan avregleringen av apoteksmarknaden 2009 har flexibiliteten när det gäller att hantera bristsituationer minskat. Tidigare hade statliga Apoteket AB en skyldighet att tillhandahålla alternativa läkemedel vid brist, en skyldighet som i dag saknas. Det gör att patienter kan tvingas söka på många apotek i jakt på sitt läkemedel.

Om inga förpackningar finns att tillgå är ett sätt att lösa situationen att skriva en licensmotivering för användande av preparat som inte normalt är godkända i Sverige. Detta innebär parallellimport, vilket fördröjer behandlingen för patienten och medför ökade läkemedelskostnader. Ett utökat farmaceutiskt stöd från apoteken och ett mer proaktivt agerande från Läkemedelsverket skulle förbättra patientsäkerheten och minska merarbetet för vårdprofessionerna.

För att avlasta sjukvården från onödigt merarbete och för att öka patientsäkerheten föreslår vi följande:

1. Att läkemedelsbolag som inte följer läkemedelslagen sanktionsbeläggs.

2. Att Läkemedelsverket ges ett mer aktivt uppdrag att stödja patientvården genom proaktivt användande av centrala generella licenser vid bristsituationer som gäller livsviktiga läkemedel, såsom kortison och epilepsiläkemedel.

3. Mer samarbete mellan vården och apoteken när det gäller att hitta och få fram alternativa preparat till patienter.

4. Att arbetsplatskoder införs för privata vårdgivare vid läkemedelsförskrivning, på samma sätt som i Region Stockholm, för att övervaka oseriös förskrivning i hela landet.

Sammanfattningsvis är dessa bristsituationer något som riskerar patienters hälsa, ökar samhällskostnader och ger merarbete för vårdpersonal. Det krävs mer samverkan mellan myndigheter, vårdgivare, apotek och läkemedelsbolag för att hitta effektiva lösningar.

Samtliga undertecknare arbetar vid Karolinska universitetssjukhuset.

David Nathanson, docent, verksamhetschef medicinsk enhet Endokrinologi

Charlotte Höybye, docent, ordförande expertgruppen endokrina sjukdomar Region Stockholm

Jan Calissendorff, docent, överläkare medicinsk enhet endokrinologi

Martin Larsson, med dr, ordförande för regionalt programområde, RPO, endokrina sjukdomar, Region Stockholm

Michael Alvarsson, docent, sektionschef medicinsk enhet endokrinologi

Jon Lampa, professor, verksamhetschef medicinsk enhet gastro hud reuma

Frieder Braunschweig, professor, verksamhetschef medicinsk enhet kardiologi

Mats Söderhäll, med dr, verksamhetschef medicinsk enhet njurmedicin

Olafur Baldursson, med dr, tillförordnad verksamhetschef medicinsk enhet lung- och allergisjukdomar