”Säkerställ en kunskapsbaserad kommunal vård”

Hälso- och sjukvården ska ha samma kvalitetskrav oavsett huvudman. Trots detta finns osakliga skillnader när det gäller förutsättningarna till fortbildning och yrkeslivslångt lärande mellan anställda i regioner och kommuner. Coronapandemin har satt fingret på konsekvenserna av den ohållbara situationen. Nu behövs en kulturförändring som säkerställer en kunskapsbaserad kommunal hälso- och sjukvård.

Aldrig har så mycket fokus riktats mot kvalitén i kommunernas verksamhet som under pandemin. Coronakommissionens första betänkande riktar stark kritik mot såväl tidigare som sittande regering. Trots att bristerna länge varit kända har inte tillräckliga insatser gjorts, insatser som hade kunnat leda till en mindre smittspridning och ett lägre antal döda bland äldre som har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Strukturella brister i den kommunala hälso- och sjukvården pekas ut som en stor bidragande orsak. Nationella vårdkompetensrådet lyfter i sin rapport Pandemin och kompetensförsörjningen – lärdomar och åtgärdsförslag att pandemin synliggjort behovet av specialistkompetens inom den kommunala hälso- och sjukvården och att en ökad tillgång till legitimerad personal och forskningssatsningar behöver främjas.

Pandemin har tyvärr satt fingret på de utmaningar inom den kommunala hälso- och sjukvården som Sveriges Arbetsterapeuter och flera andra professionsförbund med oss under många år arbetat för att synliggöra. Över 25 procent av hälso- och sjukvården utförs idag i kommunerna, men när det gäller rehabiliterande insatser är denna siffra betydligt högre. Trots detta finns det strukturer, traditioner och kultur inom svensk hälso- och sjukvård som tyvärr bidragit till att den kommunala hälso- och sjukvården åsidosatts, inte minst inom områden som kvalitet och kompetens, något som även poängteras i kunskapsstyrningsutredningens betänkande från förra året.

I det huvudbetänkande som regeringens särskilda utredare Anna Nergårdh överlämnade till socialministern i april förra året tydliggörs att all hälso- och sjukvård ska ha samma kvalitetskrav och har samma behov av adekvat resurssättning och kompetensförsörjning, oavsett huvudman. Många är vi bland den kommunala hälso- och sjukvårdens professioner som välkomnar dessa viktiga skrivningar. I pandemins kölvatten har den perspektivförflyttning som övergången till en god och nära vård kommer innebära aldrig varit viktigare. Samtidigt ser vi de stora utmaningar som detta för med sig, inte minst när det gäller den dominerande traditionen gällande livslångt lärande och kunskapsbaserade arbetssätt inom den kommunala hälso- och sjukvården. 

I Sveriges Arbetsterapeuters senaste fortbildningskartläggning, som besvarades av drygt 3600 arbetsterapeuter, framkommer oroande skillnader mellan huvudmännen regioner och kommuner när det gäller arbetsterapeuters förutsättningar för fortbildning och yrkeslivslångt lärande. Enkäten, som fokuserade på fortbildningssituationen under 2019, visar att arbetsterapeuter anställda i kommunal hälso- och sjukvård både är mindre nöjda med sin fortbildning och sin totala professionsutveckling än sina regionsanställda kollegor. Färre arbetsterapeuter i kommunerna deltar i såväl akademisk fortbildning som i övriga kurser och konferenser och de får i lägre utsträckning fortbildning specifikt inom arbetsterapi. Dessutom har färre en fastställd fortbildningsplan och de har i lägre grad tid avsatt för eget lärande i vardagen.

Skillnaderna gällande fortbildningssituationen mellan kommuner och regioner har sett likadan ut i samtliga medlemsundersökningar som Sveriges arbetsterapeuter genomfört sedan 2009. Trots att hemsjukvårdsreformen för snart tio år sedan innebär ett större hälso- och sjukvårdsansvar syns inte det i kommunernas prioriteringar när det gäller legitimerade professioners möjlighet till fortbildning. Det verkar saknas en strukturell förståelse kring betydelsen av den kontinuerliga fortbildning som en legitimerad professionsutövare behöver för att upprätthålla sin legitimations- och professionskompetens.

De skillnader som finns gällande synen på och möjligheterna till fortbildning mellan kommuner och regioner är osakliga och behöver elimineras. Det är nödvändigt både för att möjliggöra omställningen till en god och nära vård, men också för att svensk hälso- och sjukvård ska kunna möta den vård- och rehabiliteringsskuld som pandemin skapat. Flera betydande nationella satsningar görs just nu på kompetenshöjande insatser och viktiga utredningar inom området har påbörjats, men vi kan inte riskera att det blir ett lappande och lagande. Vi vill se en kraftsamling ur ett helhetsperspektiv, en kulturförändring för en kunskapsbaserad kommunal hälso- och sjukvård. Mer resurser behöver avsättas till professionernas fortbildning och det behöver säkerställas att de satsningar som görs kommer alla professioner till del. Det är avgörande att såväl Sveriges regering som kommuner tar sitt ansvar för en kunskapsbaserad kommunal hälso- och sjukvård och säkerställer:

• att resurser tillgängliggörs för såväl lärande i vardagen som för fortbildning utifrån befattning och verksamhet.

• att fortbildning och lärande i vardagen ingår i den kommunala hälso- och sjukvårdens uppdragsbeskrivning och budget.

• att all personal inom kommunal hälso- och sjukvård får en fastställd fortbildningsplan.

Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges arbetsterapeuter