Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Samarbete nyckeln till bättre psykiatrisk vård

Publicerad: 10 oktober 2012, 08:25

Gemensamt ansvar är en nyckelfaktor för att den nya satsningen på psykiatri ska lyckas, skriver Göran Hägglund och Anders Printz.


I dag är det Världsdagen för psykisk hälsa. Ofta när man läser om psykiatri eller psykisk ohälsa är det nattsvarta rubriker. Men de senaste åren har det skett stora förbättringar. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin har kortats. Allt fler läkare väljer att göra sin specialisttjänstgöring inom psykiatrin. Och kompetensen bland vårdpersonal som arbetar inom den psykiatriska vården har förbättrats. Vi vet i dag också mycket mer om vilka behandlingsmetoder som faktiskt fungerar, och bara de senaste åren har vi fått nationella riktlinjer på flera områden.

Men vi får inte slå oss till ro. Regeringen prioriterar såväl förebyggande arbete som förbättring av den psykiatriska vården. Närmare 870 miljoner kronor satsas per år för att förstärka vården. Den långsiktiga satsning staten gör på området genom den permanenta förstärkningen måste dock få sin motsvarighet på lokal och regional nivå. Det får aldrig uppstå en situation när chefer och politiker i socialtjänsten och hälso- och sjukvården räknar på hur mycket staten kommer att tillföra och sedan bestämmer sig för att minska den egna verksamhetens budget.

Regeringen presenterade i våras handlingsplanen PRIO psykisk ohälsa, en plan som sträcker sig fram till 2016. Två grupper är särskilt prioriterade: dels barn och unga som ligger i farozonen för att drabbas av psykisk ohälsa, dels personer som har svårare psykiatriska problem.

Barn och unga som drabbats av psykisk ohälsa eller ligger i farozonen måste få rätt hjälp snabbt. I dag saknas ofta en första linje dit man omgående kan vända sig med lindriga svårigheter innan de stora problemen hinner uppstå. Därför kommer vi att ta initiativ till fortsatta åtgärder på detta område. Målsättningen är att oavsett var i landet jag bor, ska jag som ung få stöd så snart som möjligt, om jag drabbas av lättare psykisk ohälsa. Hur skolhälsovården, primärvården, barnhälsovården eller ungdomsmottagningarna, socialtjänsten eller andra aktörer organiserar sig för att lyckas med detta kan se olika ut. Men det är deras ansvar att ge information så att alla vet var de ska vända sig. Vi vill även säkerställa den förstärkta vårdgarantin, där man som ung har rätt till ett specialistbesök inom 30 dagar och till behandling eller fördjupad behandling inom ytterligare 30 dagar.

När det gäller personer med svårare psykiatriska problem vill vi understryka att den som har en psykisk sjukdom har rätt att få behandling som vi genom forskning vet gör nytta. Men i dag ser vi att till exempel tillgången till familjestöd när någon i familjen drabbas av schizofreni skiljer sig mycket åt i landet. Det samma gäller möjligheterna till psykologisk behandling och utbildningar för patienten om hur man kan leva med sin sjukdom. Handlingsplanens mål är att de skillnaderna ska försvinna så att evidensbaserade insatser erbjuds alla som behöver dem. Patienten ska ha möjlighet att välja mellan olika verksamma behandlingsmetoder, samt vara med och planera vården utifrån vad som är viktig för honom eller henne.

Detta är exempel på vad handlingsplanen kommer att fokusera på till och med 2016. Men för att vi ska lyckas måste även regeringens styrning utvecklas. Med hjälp av en särskild samordningsfunktion ska regeringen se till att handlingsplanens prioriteringar också blir konkreta åtgärder. De mål som sätts måste följas upp och resultatredovisas. Vi vill också komma bort från de kortsiktiga projekten. I stället kommer vi använda oss av prestationskrav, där kommun och landsting bara får medel om de lever upp till de krav som pekas ut i en särskild överenskommelse mellan SKL och regeringen. Vi vill också att statens kunskapsstöd ska bli mera sammanhållet, långsiktigt och verksamhetsanpassat.

Till sist menar vi att det gemensamma ansvarstagandet är en nyckelfaktor. Genom att inrätta samordningsfunktioner både i regeringen och på SKL, ökar förutsättningarna för att båda ska ta ett gemensamt nationellt ledarskap inom området. Men det räcker inte. Vi vill också att patient-, brukar- och anhörigorganisationerna ska få en viktig roll i genomförandet av handlingsplanen. Alla som kan göra något för att utveckla och prioritera det offentligas och vårdens insatser till personer med psykiska ohälsa har nu chansen att bidra.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev