Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Sämre vård vid fetma med socialdemokratisk syn på rättvisa”

Att stryka i expertgruppens rekommendationer av ideologiska skäl rimmar illa med det krav på saklighet som bör känneteckna svenska myndigheter, skriver Kajsa Dovstad, Timbro.

Publicerad: 19 september 2022, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Kajsa Dovstad, läkare och välfärdsansvarig på Timbro.


Ämnen i artikeln:

ObesitasSocialdemokraternaSocialstyrelsenOlivia Wigzell

Kampen för jämlikhet har fått Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell, en tidigare socialdemokratisk toppolitiker, att stryka det mest effektiva läkemedlet från de nationella riktlinjerna för vård vid fetma. 

I våras presenterade Socialstyrelsen nationella riktlinjer för vård av fetma. Sent i processen strök Olivia Wigzell delar av expertgruppens rekommendationer. Detta enligt uppgifter i Dagen Medicin 28 april i år från Ylva Trolle Lagerros, specialistläkare i internmedicin, som var med om att ta fram faktaunderlaget. 

Läs mer: Nationella riktlinjer för vård av fetma på plats 

I dag är fyra läkemedel godkända för behandling av fetma, men endast Orlistat, som ingår i läkemedelsförmånen och därför bekostas av det offentliga, finns med i slutversionen. Motivet ska ha varit att främja en ”jämlik och offentligt finansierad vård”. 

Stämmer Trolle Lagerros uppgifter kan agerandet kategoriseras som myndighetsaktivism. Vad menas egentligen med att främja en offentligt finansierad vård? I dag är 86 procent av hälso- och sjukvården skattefinansierad. Resten betalas av hushållen i form av till exempel egenavgifter och försäkringspremier. 

Var går gränsen för när vården inte kan anses vara skattefinansierad? 

Socialstyrelsen konstaterar att endast 1 procent av alla med fetma har läkemedelsbehandling, och att andelen borde öka. Sannolikt finns en ganska stor, underutnyttjad privat betalningsvilja för de substanser som inte ingår i läkemedelsförmånen. Det skulle kunna ses som positivt – många människor kan få bättre behandling, utan att det offentliga behöver skjuta till mer pengar. Ungefär 1 000 personer bekostar till exempel varje år överviktskirurgi själva, till ett pris av cirka 90 000 kronor per operation. 

Även om inget läkemedel når samma resultat som kirurgi kan det jämföras med att en genomsnittlig årsförbrukning av liraglutid, enligt Socialstyrelsen det mest effektiva läkemedlet, kostar 11 400 kronor medan det billigare alternativet naltrexon/bupropion går på 4 400 kronor. Båda dessa hämmar aptiten, medan det i dag subventionerade Orlistat fungerar genom att binda fett i mag-tarmkanalen och därmed har andra biverkningar.

Ingenstans i det över 50 sidor långa dokumentet som utgör riktlinjerna står något om att patienter har rätt att få information om fungerande behandlingar, för att själva kunna avgöra huruvida de vill lägga sina pengar på läkemedel som inte ingår i förmånen. Personer med fetma verkar inte ses som autonoma individer kapabla att fatta egna beslut om sin ekonomi och hälsa. Om fler skulle vilja betala för till exempel liraglutid, skulle ju inte vården bli sämre för någon annan.

Som så många andra generaldirektörer är Wigzell före detta socialdemokratisk politiker. I Timbros rapport Enpartistaten visar vi hur Socialdemokraterna, utan insyn och helt i strid med FN:s konvention mot korruption, gärna tillsätter gamla partikamrater på de mest åtråvärda generaldirektörsposterna. Olivia Wigzell har förvisso också andra meriter, som chefsbakgrund på just Socialstyrelsen. Att som generaldirektör gå in och stryka i expertgruppens rekommendationer av ideologiska skäl rimmar dock illa med det krav på saklighet som bör känneteckna svenskt myndighetsväsende.

Argumenten för att Socialstyrelsen som kunskapsmyndighet endast ska rekommendera preparat som ingår i Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets, TLV:s, läkemedelsförmån är bristfälliga på flera sätt. För det första är det inte säkert att alla läkemedel som är samhällsekonomiskt effektiva omfattas av läkemedelsförmånen. TLV tar endast ställning till de företag som inkommer med en ansökan – inte till alla läkemedel som finns. 

För det andra kan det finnas goda skäl att inte subventionera ett läkemedel på befolkningsnivå, men samtidigt vara öppen för att den som vill och kan får bekosta läkemedlet själv. För det tredje är det inte bara TLV som subventionerar läkemedel i Sverige. Många regioner har till exempel fattat beslut om utvidgad subvention av preventivmedel och psykosläkemedel. 

I andra nationella riktlinjer tycks det vara oviktigt om och i så fall vem som finansierar läkemedel. Exempelvis anses läkemedelsbehandling vid psykossjukdom vara prioriterat, men exakt vilka preparat och hur de bekostas specificeras inte. Inte heller vid kol och astma nämns enskilda preparat. Så hade riktlinjerna för fetma också kunnat utformas. 

Socialstyrelsens uppdrag borde vara att skapa förutsättningar för individer att uppnå en bra hälsa. Inte att försöka upprätthålla en socialdemokratisk version av rättvisa.

Kajsa Dovstad, läkare och välfärdsansvarig på tankesmedjan Timbro

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev