”Samtal räcker inte för att förbättra levnadsvanor”

Ett nationellt arbete för att främja hälsosamma levnadsvanor är av betydelse för både individ och samhälle. Tobaksbruk, riskbruk av alkohol, ohälsosamma matvanor och otillräcklig fysisk aktivitet är betydande riskfaktorer för många av de stora folksjukdomar som vi i dag ser i Sverige. Enligt Socialstyrelsen bidrar dessa levnadsvanor sammantaget till cirka en femtedel av den samlade sjukdomsbördan i Sverige. I strävan mot att nå hållbar hälsa är därför nationella riktlinjer och rekommendationer gällande åtgärder för att stödja personer att förändra levnadsvanor av stor betydelse.

I dag den 9 februari går tiden ut för att lämna synpunkter på remissversionen av Socialstyrelsens reviderade nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor som syftar till att vara ett stöd för dem som fattar beslut om hur resurser ska fördelas inom vård och omsorg av personer med ohälsosamma levnadsvanor.

Generellt innefattar de reviderade riktlinjerna flera positiva förändringar. Fokus flyttas från den enskilda utföraren till det ansvar som verksamheterna har för dessa frågor, barn och unga inkluderas som grupp och särskilda riskgrupper lyfts fram.

För en person med intellektuell funktionsnedsättning är inte samtal om ohälsosamma matvanor en lösning

Det är dock med förvåning vi noterar att Socialstyrelsen fortfarande väljer att inte ta hänsyn till att de samtalsbaserade metoderna behöver kompletteras med aktivitetsbaserade metoder, det vill säga metoder där personens eget görande och rutiner i vardagen lyfts fram. Det finns i dag god teoretisk grund för aktivitetsbaserade metoder. Flera bygger på de teorier som anges i riktlinjerna i relation till rådgivande samtal. Det finns också ett flertal vetenskapliga studier som visar nyttan av aktivitetsbaserade metoder när människor ska nå förändringar i sina vardagsaktiviteter.

Aktivitetsbaserade metoder är vanligen inte riktade mot en enskild levnadsvana. De är i stället riktade mot förändring av vardagen. Det är i vardagen som ohälsosamma levnadsvanor och konsekvenserna av dessa uppträder. Ofta är denna vardag komplex och problematiken kan ofta relateras till mer än en levnadsvana. Det är därför även problematiskt att riktlinjerna fortfarande behandlar varje ohälsosam levnadsvana enskilt då vi inte anser att det motsvarar de situationer som hälso- och sjukvårdens professioner oftast möter i praxis. Här ger nuvarande riktlinjer inget stöd för implementering. Att inte ge några rekommendationer alls när flera ohälsosamma levnadsvanor samtidigt uppträder bidrar absolut inte till att säkerställa arbetet i praxis.

Aktivitetsbaserade metoder är betydelsefulla för personer som har en komplex problembild, med flera ohälsosamma levnadsvanor samtidigt, men särskilt för personer som har en ökad sårbarhet på grund av exempelvis psykisk ohälsa eller personer med fysisk eller intellektuell funktionsnedsättning. För en person med intellektuell funktionsnedsättning är inte samtal om ohälsosamma matvanor eller otillräcklig aktivitet en lösning. Här behövs kontinuerligt kognitivt stöd i vardagens aktiviteter, rutiner och vanor.

Vi anser att de reviderade riktlinjerna borde baseras på en genomgång av bästa tillgängliga kunskap i ett systematiskt konsensusförfarande som även inkluderar aktivitetsbaserade metoder. Att helt utesluta dessa motsvarar inte vad vi i dag vet behövs för att personer ska kunna förändra sin vardag.

IDA KÅHLIN, LENA HAGLUND OCH LENA-KARIN ERLANDSSON