Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Sanningen bakom listningstaket är inte imponerande”

Publicerad: 7 mars 2019, 06:00

Genom något som mer är att likna vid ett PR-trick försöker Stockholm få det verka som man gör något åt den ansträngda arbetsmiljön, skriver Distriktsläkarföreningen i Stockholm.


Ämnen i artikeln:

Region Stockholm

Stockholm inför listningstak i primärvården, skriver Dagens Medicin. Nyheten låter fantastisk, men sanningen bakom ”taket” är inte fullt lika imponerande. Genom något som mer är att likna vid ett PR-trick försöker Stockholm få det att verka som att man gör något åt den ansträngda arbetsmiljön för länets distriktsläkare och den patientsäkerhetsrisk detta innebär.

Distriktsläkarföreningen har länge drivit frågan om listning på namngiven läkare, men med ett tak, så att arbetsbelastningen blir rimlig. Tanken på ett tak för allmänläkarna har funnits länge, men aldrig blivit omsatt i verkligheten. Istället har antalet patienter och ansvaret för oss allmänläkare helt tiden ökat, med försämrad arbetsmiljö och sjukskrivningar som följd. För patienternas del innebär det att man får vänta längre på en tid och att den vård man får riskerar att bli sämre.

I Stockholm kan patienter vara listade på namngiven läkare, men det går också bra att bara vara listad på vårdcentralen eller att vara helt olistad. Oberoende av vilket, ska patienterna tas om hand av oss i primärvården. Alla förstår att en enskild läkare inte kan ansvara för hur många patienter som helst och vi blev oerhört glada när landstinget i december i mål- och budgetdokumentet skrev att man tänkte införa listningstak. Men när politiken ska konkretiseras genom Hälso- och sjukvårdsnämndens beslut om det så kallade förfrågningsunderlaget saknas visionerna om rimlig arbetsbelastning för läkarna.

För att starta en mottagning måste det finnas tre läkare, men det finns ingen angivelse att dessa tre måste bli fler, om mottagningen så får 10 000 eller 100 000 patienter. Istället för det från december utlovade taket, återfinns en formulering om att ”enskild läkare har rätt att neka en person att lista sig, om dess lista är full”. Men eftersom nivån för ”full” inte anges blir bestämmelsen meningslös. Om jag säger nej, kan patienten välja att lista sig på mottagningen, och eftersom jag måste ta emot även patienter som är listade på mottagningen, påverkas inte min arbetsbörda alls. Det enda som händer vid ”full lista” är att landstinget inte kan registrera mig som ansvarig läkare i sina datorsystem. I övrigt förändras ingenting.

Inte ens om hela mottagningen sätter ett gemensamt tak, så kallat listningsstopp, kan jag känna mig säker på att inte få fler patienter. Vårdcentralen är nämligen skyldig att ta emot olistade, vilka i Stockholm är en stor grupp, närmare 10 procent av invånarna. Och den som verkligen vill lista sig på en mottagning som har listningsstopp kan enkelt smita före i kön genom att gå in på 1177 och ”avlista sig”, för att därmed ha rätt att lista sig var som helst, även på en mottagning med listningsstopp. Därtill är ersättningsnivåerna så låga att en mottagning inte har råd att anställa så många läkare som skulle behövas. I Stockholm har varje distriktsläkare ansvar för mellan 2000 och 3000 patienter. Detta är vad pengarna räcker till. Siffran kan jämföras med Arbetsmiljöverkets dom mot Örebro, där Örebro dömdes att betala vite, eftersom en nivå över en läkare per 1500 patienter ansågs riskabel för arbetsmiljön.

Hur den blågröna majoriteten trixar med siffrorna märks också i de övriga förändringar man valt att göra. ST-läkare, läkare under utbildning, har under flera år kunnat lista patienter under sitt sista utbildningsår, under förutsättning att de också tjänstgjort på vårdcentralen. Nu har man förlängt tiden till två år och dessutom mjukat upp kravet på tjänstgöring på vårdcentralen. Nu räcker det med att ST-läkarna ”har övervägande delen av sin återstående ST-tjänstgöring förlagd till hemmamottagningen”. Övervägande? Vad är det? Mer än hälften? Eftersom nästan inga ST-läkare tjänstgör på vårdcentralen båda av de sista två åren i sin specialistutbildning, kommer alltså många patienter att få en läkare, som under långa perioder inte är på plats. På så vis får man förvisso ”fler listningsbara läkare”, men inte fler läkare de facto. Patienterna kommer inte att vara nöjda. Kollegerna kommer inte få avlastning. Men siffrorna blir säkert fina.

Vårt förslag är att landstingsmajoriteten nu samlar sig och på riktigt tar fram en taknivå för antal patienter som en läkare rimligen kan ansvara för. Sådana nivåer finns i Danmark, i Norge och i många landsting. Sveriges riksdag satte på 1990-talet målet 1500 patienter per läkare. I Borgholm har vårdcentralen börjat fungera mycket bra, med färre sjukhusinläggningar som följd, sedan man anställde läkare med ansvar för maximalt 1000 patienter. Inte de 2000 till 3000 som en allmänläkare i Stockholm har att ansvara för.

Vi accepterar att man måste låta både andra specialister och de ST-läkare som tjänstgör på vårdcentralen lista patienter, medan man utbildar fler allmänläkare. Däremot accepterar vi inte låtsasåtgärder och trixande med siffror. Det är inte rätt mot vare sig oss läkare eller de patienter vi har ansvar för.

YLVA SANDSTRÖM

Ämnen i artikeln:

Region Stockholm

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev