Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Satsa mer på allmänmedicinen

Publicerad: 20 september 2011, 10:15

Det finns vetenskapligt stöd för att en stark bas i allmänmedicin ger en god, trygg och säker vård för hela befolkningen, skriver allmänläkarna Karin Lindhagen och Meta Wiborgh.


Per-Gunnar Larsson tar i Dagens Medicin nr 37/11 i med friska tag och föreslår att man ska skrota allmänmedicinen. Hans utopi är dock inte någon ny och djärv idé. Nej, han vill ha mer av samma: fler och fler organ- och åldersspecialister på bekostnad av specialister i allmänmedicin, trots att vi vet att en sjukvård med en stark bas i allmänmedicin är det som bäst ger en god, trygg och säker vård för hela befolkningen, samtidigt som det också blir mer kostnadseffektivt.

Detta är inte bara löst tyckande, utan det finns vetenskapligt stöd för den slutsatsen. Barbara Starfield, primärvårdsforskare i USA, är en av dem som har visat att när patienten har en egen läkare som är generalist innebär det bättre problemorientering, säkrare diagnos, färre sjukhusinläggningar, lägre kostnader, mer nöjda patienter.

Stämmer det att andelen allmänläkare har ökat, så som Larsson förutsätter? Nej. Visserligen har det blivit fler specialister i allmänmedicin de senaste decennierna, men samtidigt har också antalet specialister i organ- och åldersspecialiteterna ökat. Enligt Läkarförbundets statistik från 2009 fanns det i landet 13 100 specialister på sjukhus, 4 600 specialister i allmänmedicin på vårdcentraler – ungefär en fjärdedel av antalet specialistutbildade läkare är allmänmedicinare. (Andelen bland privatläkare är ungefär densamma). Detta är en låg andel internationellt och den har inte märkbart ökat de senaste decennierna.

Larssons föreställning om vad man gör på vårdcentraler ligger också långt från verkligheten. Visst är det en hel del ”internmedicin” som handläggs av specialister i allmänmedicin, men det är också mycket av allt det andra som Larsson beskriver. Vilka patienter möter distriktsläkaren? Förvisso dem som har diabetes, hypertoni, sköldkörtelsjukdomar eller astma och KOL, men också dem som har ångest, depression, akuta eller kroniska smärttillstånd, infektioner, och många andra.

Allmänläkaren hanterar ständigt en balansgång där vetenskap skall vägas mot kännedom om den enskilda människans livssituation. Hur skall vi hitta rätt dos av läkemedel så att Kalle ska kunna stå på benen, när han vill kunna gå omkring ännu en höst i skog och mark, men de doser av hjärtsviktläkemedel som kardiologen ordinerat innebär att han knappt kan lyfta huvudet från kudden innan han svimmar?

Lisa som känner att något är fel men inte riktigt vet vad – ska hon leta sig fram bland specialiteterna på sjukhuset för att själv avgöra om hennes problem gäller en sjukdom som hör till endokrinologens, kardiologens, lungmedicinarens, psykiaterns, infektionsläkarens, gynekologens eller onkologens domäner, eller kanske är en normal reaktion på en pressad livssituation? Eller ska hon söka sin distriktsläkare som kan hjälpa henne bena ut det och om så behövs remittera henne vidare till en fortsatt utredning hos adekvat specialist?

Nej. Vi tycker att det är dags att ansvariga politiker och tjänstemän slutar att göra det lätt för sig genom att bara låta utbyggnaden av olika specialiteter gå sin egen gång. Sätt ner foten, lyssna på den vetenskap som finns. Bygg ut och satsa på allmänmedicin.

Karin Lindhagen,
specialist i allmänmedicin i Uppsala

Meta Wiborgh,
specialist i allmänmedicin i Luleå

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev