”Satsningar är i själva verket besparingar”

Först vill vi tacka Lars Rådén (M) för att han ville replikera på vår debattartikel. Regionpolitikernas ovilja att ta den offentliga debatten är något vi upprepat uppmärksammat tidigare.

Därefter måste vi fråga oss om Lars Rådén överhuvudtaget har läst vårt debattinlägg. Precis som han påpekar är aktiveringen av krislägesavtalet en nödvändighet, men den verkliga orsaken snuddar han inte vid. Återaktiveringen blottlägger den kroniska personalbristen inom vården i regionen och visar tydligt på att vi innan pandemin helt saknade marginaler. 

Lars Rådén menar att aktiveringen av avtalet är en nödvändighet för att säkerställa patientsäkerheten. Tyvärr var bristande patientsäkerhet mer regel än undantag i Stockholmsvården redan innan pandemin, något som våra kollegor återkommande påtalat, bland annat genom över 500 vittnesmål som vi publicerat. 

Lars Rådén kallar ett budgetpåslag på 3 procent till sjukvården för en satsning, när det i praktiken är en besparing. Det beräknade LPIK (regionernas prisindex för beräkning av kostnaders utveckling i fasta löner och priser) uppskattas till år 2021 till mellan 2,9 och 3,2 procent enligt Sveriges Regioner och Kommuner, SKR, vilket innebär att påslaget äts upp av löner och inflation. Därtill kommer en förväntad befolkningsökning på 1,4 procent, enligt Region Stockholms befolkningsprognos 2019, och ett ökat uppdrag för primärvården. 

I budgetunderlaget för 2021 från Hälso- och sjukvårdsnämnden (där Lars Rådén är första vice ordförande) beskrivs att med utgångspunkt i LPIK och befolkningsökningen borde anslaget för 2021, enligt prognosen, öka med 4,9 procent i förhållande till anslaget 2020. Lars Rådén påstår trots det att anslagen till sjukvården ökas, men i själva verket kompenseras bara för en del av kostnadsökningen.   

Att hävda att regionens stora utbud av vård gynnade Region Stockholm under pandemin är nästa floskel-liknande påstående. Närakuterna har drivit på vårdkonsumtionen i regionen, medan väntetiderna på akutmottagningarna blivit längre. Det framgår av Socialstyrelsens Statistik om väntetider och besök vid sjukhusbundna akutmottagningar 2018. 

Det var knappast något som bäddade för bra pandemivård. Dessutom har bristen på ändamålsenliga avtal (eller ovilja att aktivera dessa) mellan vårdvalsaktörerna och akutsjukhusen, där huvuddelen av covidvården bedrivs, försvårat den omfördelning av personal som under pandemin skulle ha varit nödvändig.  

Stockholms sjukvårdsupprop har återkommande påpekat att ett stort problem i Stockholmsvården är personalbristen, framförallt sjuksköterskebristen. Tyvärr har de styrande i Region Stockholm bidragit till den personalflykt som vi ser. Med varselhot, besparingar, felprioriteringar och oförmåga att ta personalens vittnesmål om patientsäkerhetsbrister på allvar har regionens styrande politiker inte alls, som Rådén skriver, arbetat ”med att få fler kollegor som stannar länge” utan precis tvärt om.      

Det spelar nämligen mindre roll om ansökningarna till sjuksköterskeprogrammet ökar när arbetsmiljöbristerna är så stora att endast ett fåtal kommer att välja att stanna på sin arbetsplats. Dystra siffror från förra året visar att uppsägningarna inom Region Stockholm sedan mars 2020 uppgått till 3600 stycken, kring 900 fler än 2019, se SVT Nyheter 12 december 2020.

Regionens ledande politiker måste omgående sluta att kalla besparingar för satsningar och skapa en sjukvård där personalen vill stanna kvar och patienterna inte far illa.  

Laura Björnström, ST-läkare och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop 

Akil Awad, specialistläkare och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop