Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Se och lär av Danmarks nya modell”

Publicerad: 11 oktober 2013, 15:24

Att förstatliga all sjukvård är ett tveksamt alternativ, men för att åstadkomma jämlik vård behöver det nuvarande systemet ses över, skriver Lina Nordquist (FP).


Under en längre tid har sjukvårdens framtida huvudmän diskuterats – senast efter Göran Hägglunds utspel under Krist­demokraternas riksting.

Den nuvarande indelningen i själv­finansierande landsting kan innebära stora skillnader i vårdkvalitet och köer, beroende på var patienten råkar bo. Som exempel visar Öppna jämförelser av cancersjukvårdens kvalitet och effektivitet från 2011 att det gäller att vara bosatt i rätt landsting om man vill överleva lungcancer eller blåscancer, och i Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet – jämförelser mellan landsting 2012 går att läsa att patienten har bättre förutsättningar att hålla sig vid liv trots hjärtsvikt eller hjärtinfarkt i vissa län än i andra. Listan kan göras lång. Vården är inte jämlik.

Den största delen av svensk sjukvård består av nära vård för barn och gamla. Att som Göran Hägglund föreslår förstatliga all sjukvård skulle innebära en risk för att sådan vardagsnära vård hamnade alltför långt från patienterna. Att förstatliga all sjukvård är därför ett tveksamt alternativ, men för att åstadkomma jämlik vård är det tydligt att det nuvarande systemet behöver ses över, inte minst vad gäller den hög­specialiserade vården.

Ett återkommande förslag har varit att landets universitetssjukhus bör förstatligas och övrig vård kommunaliseras. I utredningen Högspecialiserad vård – kartläggning och förslag (Ds 2003:56) konstaterades dock att åtminstone två tredjedelar av universitetssjukhusens vårdverksamhet handlar om länssjukvård och länsdelssjukvård för det nära upptagningsområdet. Ett förstatligande av universitetssjukhusen skulle därmed innebära ett statligt ansvar för en betydande del av sjukhusvården i vissa delar av landet, medan samma vård i andra delar av landet skulle falla under landstingen, eller enligt vissa förslag kommunerna. Ett annat problem med en sådan ordning är att en effektiv vårdkedja med patientperspektiv kräver ett samspel genom hela vårdprocessen, från primärvården till den högspecialiserade vården. Att införa ytterligare organisatoriska gränser skulle säkerligen inte förbättra förutsättningarna.

Svensk vård är i uppenbart behov av utökad nationell samordning. Så vad kan då göras? En möjlighet är att införa nationell finansiering av främst högspecialiserad vård, men behålla landstingen. Danmark har nyligen förändrat sin vårdstruktur och övergått till just statligt finansierad sjukvård, men med fem regioner som huvudmän. Frågan är om förändringarna har lett till förändrad vårdkvalitet, tillgänglighet och/eller effektivitet? Detta behöver undersökas. Möjligheterna till statlig finansiering av högspecialiserad vård måste utredas.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News