Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Självklart blir vårdkvaliteten sämre”

Publicerad: 1 juni 2015, 05:00

På 30 år har ingenting hänt, skriver Stephan Rössner.


Ingenting är nytt under solen är ett gammalt latinskt talesätt. I juli 1987 publicerade Svenska Dagbladet under Brännpunkt min fallbeskrivning av läget under den gängse sommarkrisen. Debattinlägget hade titeln ”Kommunal ättestupa en annalkande realitet”.

Jag hade som bakjour just gått rond på Karolinska sjukhusets medicinklinik i överbeläggningskaoset. I vanlig ordning var avdelningar stängda, mer än hälften av patienterna hade definierats som ”särskilt vårdkrävande”. Jag redovisade 23 patienter en morgon när överbeläggningen bara var drygt 10 procent. Alla hade ­multipla åldersrelaterade åkommor, var desorienterade, förvirrade, ångest­fyllda och oroliga. Man fick inte sköta patienternas hygien med dusch då personalen inte hann utgöra något aktivt stöd.

Jag trodde i min enfald att artikeln skulle leda till åtgärder för att förbättra situationen. Men så var inte fallet. Medvetet hade jag ändrat beskrivningen av patienterna som inte borde ligga på akutsjukhus, så att de inte skulle kunna gå att identifiera. De var ej i stånd att läsa SvD, men jag var angelägen om att ingen an­hörig skulle känna sig kränkt. Det hjälpte inte. I stället för en positiv kommentar från sjukvårdsledningen att jag hade påtalat akutvårdens dystra realitet fick jag mig påskrivet att jag betett mig olämpligt och inkorrekt genom att inte åtlyda tystnadsplikten. Av mitt rop på hjälp blev i stället en – sedermera nedlagd – utredning.

Under mina decennier i klinisk verksamhet på Karolinska provocerades jag år efter år av läget, som aldrig blev bättre. Det är inte det medicinska ansvaret som är problemet. Läkare på alla plan är kompetenta att handlägga flertalet fall. Men det är frustrationen att inte kunna få administrativ hjälp med att hantera patienter som inte kan skickas hem från akuten.

På min tid som kliniker fanns inga placeringshandläggare som letade upp platser på sjuk­huset. Det var ett ständigt trixande för att ringa runt efter platser. Varje enhet gjorde sitt yttersta för att försvara revir. Man vågade inte ljuga överläkaren rätt upp i ansiktet, men när jag gick på rond för att på plats förvissa mig om det verkligen låg patienter i sängarna men fann dessa tomma var alltid svaret att vederbörande hade några timmars permission. Att kontrollera detta var ej möjligt.

Varje enhet gjorde sitt yttersta för att försvara revir.

På en klinik som mitt i sommaren bevisligen hade platser nekades jag accessen till denna resurs under hänvisning till att ”det snart skulle bli fullbelagt av klinikens egna sjuka”. Man ringde sedan in utskrivna patienter för att erbjuda dem en stunds avlastning hellre än att släppa till sängar till oss som stod med sjuka patienter i nöd. Krisen underminerade all kollegialitet och revirbevakningen blev intensiv.

Och 30 år senare? Historien upprepar sig. När en nära an­hörig är jour på ett stort akutsjukhus berättar hen att hen inte ser fram mot sin förestående nattjour eftersom sjukhusledningen har bestämt sig för att dra in den platskoordinator som har arbetat nattetid. Om det är någon tid på dygnet när en sådan handläggning behövs är det just då, när bemanningen är låg och vårdtrycket maximalt.

Det hävdas från vårdadministrativ sida att patientsäkerheten aldrig har kommit i farozonen. Detta är svårt att entydigt visa. Att vårdkvaliteten självklart har blivit mycket sämre under rådande betingelser är givet, men ej lätt att mäta i objektiva termer.

Dessvärre tycks ordspråket stå sig: Ingenting är nytt under solen.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev