”Sjuksköterskor borde ha en central roll i äldres vård”

Tiden från Ädelreformens genomförande har inte varit utan larmrapporter som borde ha lett till en mer övergripande diskussion om innehåll, ledning och kompetens. Dessvärre präglas den rådande diskussionen ofta av försvar av det befintliga i stället för en beredskap att genomföra en mer övergripande kritisk granskning. Covid-19 har varit ett stresstest och systemet har visat sig inte klara den utmaningen. Det borde leda till en djupare eftertanke.

Det är med blandade känslor vi ser den ökande diskussionen om äldres vård och omsorg, men det är en nödvändig diskussion som skulle ha skett tidigare. Inte sällan förs det fram att många kommuner klarar det bra, andra inte. I en skattefinansierad verksamhet borde väl alla kommuner och utförare ge god vård och omsorg? Det faktum att brister i grundläggande hygien förekommer i 40 procent av fallen är inget att vara stolt över, något som framgår av Sveriges Kommuners och Regioners mätning av följsamhet till hygienrutiner och klädregler som publicerades i april. Den fråga som inställer sig är ju naturligtvis vad mera som går under radarn när det inte är en pandemi.

Regeringens äldreomsorgslyft stannar vid insatser upp till gymnasienivå. Göran Johnsson, nationell samordnare för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre, fokuserar på att höja statusen för befintlig personal och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, ger i sin rapport Fakta om äldreomsorgen i ljuset av coronapandemin inga förslag på att öka andelen legitimerade yrkesutövare. Det är också förbryllande att de inte tar sin utgångspunkt i de äldres komplexa hälsosituation och behov av både medicinsk, omvårdnads- och social kompetens. De tar inte heller upp samverkan med regionernas hälso- och sjukvård, kunskapsöverföring eller att cheferna faktiskt har den kompetens som krävs för att identifiera när hälsoproblem eskalerar. Det är oftast små subtila signaler som, om man inte har kompetens att tolka signalernas betydelse, förblir oigenkända. Tillgången på skolad personal inom medicin, omvårdnad och rehabilitering framstår som något man inte vill ta i. En betydande andel av dem som arbetar inom äldres vård och omsorg har ingen vårdutbildning och de vårdutbildningar som ges på gymnasienivå uppvisar en alltför stor variation för att säkra vilken kompetens som uppnås.

Personer som är multisjuka, sköra, och/eller har en demenssjukdom bor i hemmet med kommunala insatser eller i särskilt boende. Oavsett vilka hälsoproblem de har står hälsan inte stilla, det är en process och nya sjukdomar/komplikationer uppstår. De flesta debattörer tycks bortse från detta och negligerar därmed att de äldre har behov också av personal med högskoleutbildning inom hälso- och sjukvård såsom sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister och läkare.

Sjuksköterskors kunskapsområde är omvårdnad och de har även god medicinsk kunskap, vilket innebär att de har ett holistiskt synsätt. Sjuksköterskorna har omvårdnadsansvar och kunskap att bedöma, planera, utföra och utvärdera omvårdnadsåtgärder samt förebygga skador, men deras roll i det vardagliga arbetet är satt på undantag och nämns sällan i debatten. Det är vår mening att de behövs som arbetsledare för att handleda vård och omsorgspersonalen i omvårdnadsarbete. De behövs också för att fånga upp när de äldres hälsoproblem utvecklas eller nya stöter till och för att bedöma när ytterligare kvalificerad kompetens krävs. Det kan vara den äldres hälsoutveckling, men det kan också vara hur man hanterar den årliga influensan, vinterkräksjukan eller extremväder som vi oftare konfronteras med.

Det måste vara tydligt vilken utbildning en person som ska arbeta som undersköterska har. Men utbildningen till undersköterska är även när den håller hög standard en gymnasieutbildning och omfattar inte djupare medicinskt och omvårdnadskunnande. Den ger därmed inte kompetens att ge en god och säker vård utifrån evidens. Sjuksköterskor borde ha en central roll i äldres vård och omsorg. God arbetsmiljö och goda arbetsvillkor är A och O, det gäller alla yrkeskategorier och många äldreboenden har bara en sjuksköterska på konsultbasis på plats dagtid/vardagar. Kvällar, nätter och helger kan en sjuksköterska ansvara för flera boenden trots att allt fler äldre multisjuka kräver allt mer avancerad omvårdnad och medicinska insatser. Det är väl känt från forskning att lägre antal sjuksköterskor leder till högre dödlighet och lägre patientsäkerhet. Även Socialstyrelsen är tydlig med att brist på kunskap och kompetens eller personal med rätt kompetens kan få allvarliga konsekvenser för patienterna. Sjuksköterskor insatta i äldrevård blev djupt oroade för att ansatsen att skydda de äldre under pågående pandemi skulle misslyckas på grund av att den medicinska och omvårdnadskompetensen inte var tillräcklig, frånvaron av sjuksköterskor, alltför många anställda med låg eller ingen utbildning, osäkra timanställningar, men också bristande beredskap i meningen kunskap och redskap för att hantera smitta.

Chefer inom äldreomsorgen har för många underställda som de ska ansvara för och uppgifter framstår mer som administrativa än som ledning av innehållet i verksamheten. Det som sällan nämns är vilken kompetens som krävs för att vara verksamhetschef inom äldreomsorgen. I Inspektionen för vård och omsorgs uppföljning anges att för att leda en verksamhet och stödja medarbetarna i deras arbete och deras kompetensutveckling krävs att chefen har fördjupade kunskaper inom de uppgifter som ska utföras!

Det handlar om evidensbaserad omvårdnad och medicin, och kan exempelvis innefatta sårbehandling och läkemedelsbehandling. Det är ingen administrativ uppgift utan i hög grad en uppgift som kräver kunskap i omvårdnad. Sjuksköterskor har denna kompetens grundad i sin utbildning i omvårdnad och medicin som är ett betydande inslag i utbildningen.  Vi menar att sjuksköterskor måste finnas med i teamet i den dagliga vården, inte som konsulter eller på distans utan med händerna i det dagliga arbetet.  Att helt bortse från fler sjuksköterskor i äldrevården är inte bara märkligt utan en stor fara för kvalitén på vård och omsorg, samt en ren fara för de äldre personerna.

Ami Hommel, professor i omvårdnad, Malmö universitet, ordförande för Svensk sjuksköterskeförening

Anna Swall, lektor i omvårdnad, Högskolan Dalarna

Anne-Marie Boström, docent i omvårdnad, Karolinska institutet

Lena Marmstål Hammar, docent i omvårdnad, Mälardalens Högskola, Högskolan Dalarna

Ingalill Rahm Hallberg, professor emerita i omvårdnad, Lunds universitet

AMI HOMMEL, ANNA SWALL, ANNE-MARIE BOSTRÖM, LENA MARMSTÅL HAMMAR, INGALILL RAHM HALLBERG