Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Sjukvårdens syn på snarkare kan orsaka faror i trafiken

Publicerad: 16 April 2008, 04:50

Vad händer då en bilförare skadar någon, insomning vid ratten misstänks och läkare inte drivit krav på åtgärd? frågar Arne Kleberg.


Såsom omhändertagandet av snarkande personer utvecklats ser jag ett stort problem i att man inte tillräckligt beaktar trötthetsproblemet. Enligt körkortskungörelsen är ju ”snarkning och annan vakenhetsstörning” hinder för körkortsinnehav!

När vi under tidigt 1980-tal fick intresse för och metod för snark­behandling var det till en början endast kirurgi, i form av gomplastik, som erbjöds. Vi såg snart att tröttheten var ett väsentligt problem bland snarkarna, och att behandlingen mycket ofta resulterade i personens upplevelse av att ”få ett nytt liv!”

Så småningom tillkom bättre utredningsmöjligheter och andra behandlingsformer, som tandskena (snarkskena) och CPAP, övertrycks­andning via näsmask.

I allt högre grad har man fokuserat på de patienter som visar sig ha sömnapnésyndrom, SAS, som bedöms ha särskilda medicinska risker.

Som jag ser det nedvärderar man problemen för så kallade sociala snarkare. Jag har aldrig uppfattat att vakenhetsstörningen är mindre i den gruppen. De kirurgiska behandlingsmetoderna har så småningom kommit i vanrykte – som jag tycker delvis obefogat. Särskilt efter förra årets SBU-rapport: Sömnapné, utredning och behandling riskerar kirurgi att komma ännu mer i skymundan.

Politiskt har det beslutats att personer med SAS i flertalet landsting får kostnadsreducerad behandling, med snarkskena eller CPAP. De som vid utredningen faller utanför den gruppen hänvisas i, så vitt jag vet, alla landsting till att själva bekosta sin behandling, i huvudsak snarkskena, som kostar cirka 7 000 kronor.

Många tackar då nej. De tycker det är för dyrt och någon säker effekt kan inte garanteras – man kan räkna med att cirka tre av fyra får effekt. Sedan kan inte alla patienter använda skena, på grund av tandlöshet, eller andra skäl. I allt mindre grad kommer väl nu kirurgi att erbjudas som ett möjligt alternativ.

I den utredning som föregår behandling framkommer mycket ofta uttryck för trötthet. Allt fler använder nog nu i utredningen en standardiserad och validerad skala för trötthetsbedömning, och många personer i gruppen ”sociala snarkare” visar sig ha en ”patologisk” trötthet. Många är ”vana” vid sin trötthet, och tycker sig kunna hantera den – jag har träffat en hel del bilförare, även yrkeschafförer, som erkänner att de kan känna trötthet, men menar sig kunna hantera detta. När personen då väljer att avstå från behandling hamnar läkaren i ett dilemma.

Jag ska egentligen använda skrivningen i körkortskungörelsen, och meddela att ”obehandlad snarkning med sömnstörning” är hinder för framförande av fordon, medan behandlad snarksjukdom inte innebär hinder. Jag använder mycket sällan det argumentet, och har förstått att detsamma gäller flertalet kollegor i den situationen.

Vad händer den dagen en bilförare orsakar bil/bussolycka med personskador, att insomning vid ratten kan misstänkas, och det vid utredning visar sig att personen utretts för snarkproblem och uppgivit trötthet, valt att avstå från behandling – och ansvarig läkare har inte drivit krav på åtgärd vidare? Jag ser det som ett stort dilemma.

Arne Kleberg

Arne Kleberg
är pensionerad men bitvis vikarierande öron-, näs- och hals­läkare i Helsingborg.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev