Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Sjukvårdens utveckling och avveckling

Publicerad: 28 maj 2008, 07:45

P-O Haraldsson beskriver hur patienter drabbats av förändringarna inom sjukvården i Region Skåne.


Med tre kvinnoöden över tid vill jag illustrera vad som hänt med sjukvården i Skåne och vilka konsekvenserna kan bli när man allt för drastiskt spar in på akutsjukvården.

FALL 1: 84-årig ensamboende kvinna drabbades av rektalprolaps i Malmö 1987. Hon åkte in till kirurgakuten på Universitetssjukhuset Mas, lades in, opererades och var hemma igen efter en vecka. Livet fortsatte som förut.

FALL 2: 90-årig mentalt vital autonom kvinna i samma trappuppgång drabbades av samma åkomma 2004. Hon blev inkontinent men kände sig inte dödssjuk och tog därför taxi till akuten på Mas.

Just därför blev hon hemskickad utan att tittas på och ombads söka sin distriktsläkare för att få remiss.

Distriktsläkaren var ledig. Vikarien tyckte det såg så besvärligt ut att kvinnan ändå måste vänta på den ordinarie läkaren. När denna efter några veckor kom på hembesök utbrast hon ”och vad vill de att jag ska göra åt det här då – det här är väl inget för mig?” Remiss skrevs till kirurgmottagningen på Mas.

Tarmen åkte ut när hon gick ur sängen så i väntan på besökstid blev hon mer eller mindre sängliggande och fick urosepsis. Hemsjukvården ställde upp fem gånger om dagen men nätterna var mardrömslika. Kvinnan vaknade ofta i eget träck och fick ligga så tills morgonpasset kom. Hon tyckte inte hon kunde ringa hemtjänsten varje natt.

Situationen var ohållbar och det blev ambulans. Lång väntan även denna gång men hon blev till slut läkarundersökt och fick så småningom tid till en rektal­kirurg. När hon väl blev föremål för prolapsoperation tre månader efter insjuknandet var hon avmagrad och nedgången. Hon hade under väntetiden konsumerat en stor dos kommunal ”intensivvård”. Situationen förbättrades påtagligt postoperativt men hon förblev beroende av hemtjänst fram till sin död 2006.

FALL 3: 94-årig för åldern vital och socialt aktiv ensamboende kvinna insjuknade med rektalprolaps i mars 2007. Hon drabbades också av svåra trängningar, inkontinens och reaktiv konfusion.

Hemsjukvården stöttade dag och natt men situationen blev ohållbar och hon fördes därför till akuten på Ängelholms sjukhus. Kirurgakuten hade där ersatts av en akutklinik bemannad med en ortoped och en AT-läkare, som naturligtvis inte kunde åtgärda en rektalprolaps.

Det blev därför remiss till kirurgmottagningen. Inläggning var inte att tänka på trots att hon uppenbart var helt oförmögen att klara sig själv. Det blev i stället hemsjukvården som fick ordna akutplats och det blev i en angränsande kommun. Kirurg fick hon träffa först fem veckor senare. Tyvärr var denna inte fullt kompetent inom rektalområdet så tarm­kirurg skulle konsulteras. Samtidigt dök frågan om operabilitet upp. Kirurgen beslöt inhämta råd från patientens distriktsläkare, som inte träffat henne på länge, i stället för att ta anamnes av anhöriga och låta göra narkosbedömning.

Denna process tog på grund av ledigheter och bristande processkontroll en hel sommar. Under tiden hann kvinnan falla och bryta lårbenshalsen en natt på väg till toaletten. Hon fördes då till ortopeden i Helsingborg och höften spikades i narkos dagen efter utan vidare betänketid. Efter några dagar var hon utskriven. Kirurgkonsult hann göras på anhörigas begäran. Denne såg svulsten, som han trodde skulle behöva opereras – men det var liksom en annan fråga. Fokus låg inte på patienten utan på åkomman. Först drygt fem månader efter insjuknandet fick hon träffa en rektal­kirurg.

Operationen gjordes strax efter och hon blev besvärsfri. Sinnet fick därefter mer ro men hon hann bli institutionaliserad och rädd för att vara ensam.

Konklusioner: Fallbeskrivningarna visar hur ett enkelt sjukdoms­förlopp kan kompliceras när akutvården beskurits, superspecialiserats och omgärdats av nya vårdnivåer. Akutklinikers införande har i vissa fall bara blivit ytterligare ett hinder att nå kompetent vård. En hög grad av superspecialisering har gjort specialistvården högkvalitativ men svårtillgänglig och sårbar.

Mellan fall 1 och fall 2 och 3 har följande utveckling skett: Ädelreformen 1992 gjorde det möjligt för landstinget att lasta över ansvaret för äldre sjuka patienter till kommunal vård. Sammanslagning av de båda länen till Region Skåne 1999 med åtföljande sjukhus- och klinikfusioner har resulterat i en kraftig reduktion av antalet akutplatser.

Fallbeskrivningarna visar att en kirurgisk åkomma inte kan tas omhand av primärvården eller vårdas bort. Hade fall 2 och 3 opererats akut som fall 1 hade med all sannolikhet stora summor och mycket lidande kunnat sparas. En försenad kirurgisk åtgärd kan bli mycket dyr för samhället då en nedgången åldring har svårt att repa sig fullt ut. Ett större vårdbehov består då livet ut.

Enligt tillgängliga uppgifter står 3,5 procent av den äldre befolkningen för 50 procent av sjukvårdskostnaderna. Den andelen skulle sannolikt kunna minskas med en bättre samordning av resurser för de multisjuka äldre. Antalet slutenvårdsplatser på sjukhusen har trots en åldrande och växande befolkning halverats sedan början av 1990-talet. Någonstans har bevisligen den osynliga linje överskridits där nedskärningarna inte längre kunnat kompenseras med  effektivitetsökning och outsourcing.

I de svåra prioriteringssituationer som då uppstår blir människovärdet lätt nedskrivet till bruksvärdet.

P-O Haraldsson

P-O Haraldsson
är docent och överläkare på öron-, näs- och halskliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev