Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Sjukvårdshuvudmäns uppdrag hopplöst utan tydlig styrning

Publicerad: 28 Februari 2007, 06:07

Sjukvårdshuvudmän med stor kompetens, men också med betydande frihet i utvecklingen, krävs för att svensk sjukvård ska fortsätta att hålla absolut internationell toppstandard, skriver ansvarskommitténs ordförande Mats Svegfors, som den 27 februari presenterade ansvarskommitténs slutsatser.


Ett av det moderna kunskapssamhällets dominerande problem blir med tiden allt tydligare: Hur integreras och sammanvägs den allt djupare kunskapen som finns inom specialiteter med allt vassare, men också allt smalare, kunskap?

Under fyra års arbete i ansvarskommittén har jag ofta mött problemet. Den djupa kunskapen inom alla de områden som berörs är i allra högsta grad relevant. Men kunskapen finns inom helt olika kunskapsfält. De politiker och administratörer som sist och slutligen ska ta beslut kan inte behärska de olika fälten. Redan under ansvarskommitténs första år blev jag utskälld av en av landets mer kända statsvetare.

För honom var det något oerhört att jag talade om ekonomi när jag diskuterade samhällsorganisationen. Han liknade mig vid sultanen av Brunei. Samhällsorganisatoriska frågor handlade ju om demokrati, inte om ekonomi.

Möjligen hade jag önskat att likheterna mellan mig och sultanen av Brunei i åtminstone ett avseende hade varit lite större. Men jag försökte efter bästa förmåga att ta utbrottet som den förolämpning det var avsett att vara. Likväl var det svårt. Ty min statsvetar(o)vän hade på ett så förträffligt sätt bidragit till förståelsen just av kunskapssamhällets specialiseringsparadox: "Ju djupare kunskap vi har inom ett område, desto svårare riskerar det att bli att använda den."

I sjukvårdspolitiken möter vi specialiseringsparadoxen dubbelt.

Dels är sjukvården det kunskapsdigraste av alla de fält där offentlig verksamhet bedrivs. Samordningen av den enskilde patientens vård sätter vårdens strukturer och processer på svåra prov. Dels skiljer sig synen på vården starkt mellan olika grupper av specialister. Hur prioriteras och samordnas olika delar av vården? Med rätta hävdar företrädare för olika fack och specialiteter tyngden och relevansen hos det kunskapsfält som just de företräder.

Problemet blir inte mindre mot bakgrund av den framtidskunskap vi faktiskt har när det gäller hälso- och sjukvård: Det genereras ständigt ny kunskap som ger nya behandlingsmöjligheter. Medborgarnas krav på att bästa tillgängliga behandlingskunskap ska tillämpas är kompromisslöst. Visst kan ny medicinsk kunskap innebära minskade vårdkostnader. Men inte sällan är nya terapier kostsamma. Det nya och dyra måste rymmas i sjukvårdsbudgeten. Detta kräver ständigt utvecklingsarbete, ständiga omprioriteringar och ständiga strukturförändringar. Bildligt talat ska varje dag den intresse- och kunskapsavvägning som gjordes i går prövas om.

En av våra huvudslutsatser i ansvarskommitténs arbete när det gäller hälso- och sjukvården är att struktur och styrning måste ge bästa tänkbara förutsättningar för att arbeta med utveckling och omvandling. I vårt arbetet har vi givit strukturens förmåga att åstadkomma utvecklingskraft en central roll.

Detta ger effekter när det gäller avvägningen av stort mot smått i vården. Det är inte sagt att produktion nödvändigtvis måste ske i stora enheter, däremot att den som i egenskap av huvudman ska hålla ihop vårdorganisationen måste förfoga över kritiska resurser: tillräcklig storlek för att kunna ha en synnerligen kvalificerad ledningsorganisation och tillräcklig storlek för att ha något "att arbeta med".

Landets små landsting – och de allra flesta är med tanke på det krävande uppdraget små – har snart trimmat sina vårdstrukturer så långt att det inte finns någotkvar att omstrukturera eller prioritera emellan. Då återstår bara neddragningar.

Kravet på utvecklingskraft ger också effekter när det gäller statens styrning. Om inte styrningen är tydlig, legitim och samlad blir sjukvårdshuvudmännens uppdrag i det närmaste hopplöst. Den professionella handlingsfriheten begränsas. Och legitimiteten för de egna besluten undermineras om staten förvandlas från att försörja verksamheten med kvalificerad kunskap till att bli en nationell kravmaskin.

Det ger slutligen effekter när det gäller resultatfokusering. I växande utsträckning bör granskning och uppföljning riktas mot resultat i stället för produktion. Dels ligger det i patienternas intresse. Dels bäddar det för den handlingsfrihet som är all kvalificerad utvecklings förutsättning.

Ansvarskommittén har inte varit en sjukvårdsutredning. Vi säger inget om vem som ska driva sjukhus. Vi säger inget om vad som ska prioriteras. Vi säger inget om avvägningen mellan hälsofrämjande insatser och sjukvård i traditionell mening. Vi säger ingenting, eller nästan ingenting, om rollfördelningen mellan olika personalkategorier i vården.

Däremot säger vi att sjukvårdshuvudmän med stor kompetens, men också med betydande frihet i utvecklingen av vården, krävs för att svensk sjukvård ska kunna fortsätta att hålla absolut internationell toppstandard.

Mats Svegfors

Mats Svegfors

är ordförande för ansvarskommittén och landshövding i Västmanlands län.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev