Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag15.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Ska läkarna avgöra om någons liv är meningsfullt?

Publicerad: 23 April 2008, 04:43

De som är oroliga för att dödshjälp kan missbrukas har anledning till det, men inte inför en lagändring utan för hur det går till i dag, skriver Susanne Flyborg.


Dödshjälpsfrågan är åter aktuell och togs upp på Psykiatrikongressen i Stockholm före påsk.

Många framhåller att sjukvården ska värna liv och tilliten till vården skulle skadas om läkare skulle hjälpa patienter att dö. Många anser det värdigare att avbryta åtgärder och låta patienten dö om man kan misstänka risk för kvarstående men. Om tidigt avbrytande av åtgärder är ny praxis är det viktigt att det blir känt för allmänheten som ju också står för finansieringen av sjukvården.

Alla måste få delta i debatten om hur de begränsade medlen ska prioriteras.

Som psykiater var jag helt oförberedd på hur lättvindigt man bollar med svårt sjukas och medvetslösas liv. Inom psykiatrin anses det fortfarande som ett misslyckande om dödsfall inträffar och suicid ska lex Maria anmälas. Socialstyrelsen går ut med nollvision.

Inom intensivvården tas i dag beslut om avbrytande av/avstående från insättande av livsuppehållande behandling, beslut som man vet kommer att leda till döden inom cirka 14 timmar, enligt en europeisk studie inom projektet End of life decision making and life ending procedures in European intensive care units.

Besluten rapporteras ingenstans och journalförs inte alltid. Då anhörigas protester lett till att vården fortsatt med resultatet att patienten överlevt finns inga spår i journalerna om bedömningen att vidare vård ansetts ”inte meningsfull”. Avsaknad av uppföljning gör att man går miste om värdefull kunskap.

Tänk om en stor del av de patienter som anhöriga vägrat avbrytande av vård för skrivs ut levande och efter ett par års rehabilitering är återställda eller minst visar stor livsglädje. Jag känner till tre sådana fall, två gällde personer i 20-årsåldern och ett en person som var 60 år. Ingen vet hur vanligt det är.

Hur kan Socialstyrelsen acceptera att den här typen av uppgifter inte rapporteras?

Läkarassisterade självmord och eutanasi är förbjudet i Sverige. Läkare får enligt lag inte hjälpa någon att dö även om krav är uppfyllda på ett under lång tid avvägt beslut och personen anses beslutskapabel.

Motstånd mot dödshjälp är svårt att förstå om man är medveten om hur svensk sjukvård behandlar medvetslösas liv/död. Döden är en förväntad utgång av svåra somatiska sjukdomstillstånd och det blir därför mindre uppseendeväckande om någon dör även om det är en direkt följd av ett aktivt beslut.

Sannolikt är få insatta i hur det kan gå till. Jag var det inte förrän det drabbade mig personligen. Min vän behandlades i tre dagar, sedan ansågs vidare vård inte vara meningsfull. Beslutet grundades på yttrande från neurologkonsult, som inte sett patienten och inte läst journalen.

Läkaren uttalade sig per telefon om att prognosen var ”hopplös”. Han var medveten om att hans bedömning efterfrågades i syfte att avgöra om vidare vård skulle erbjudas denna tidigare friska 30-åring. EEG var förbättrat, pupillerna reagerade på ljus och smärtreaktion fanns. Neurolog som undersökt patienten dagen innan ville överföra till neuro-IVA (där det inte fanns plats).

Varför kunde man inte vänta med att fatta ett så viktigt beslut? Var man orolig för att patienten sannolikt skulle överleva om han fått behandling mot akut njursvikt?

Om han hade överlevt och det senare visat sig att han hade fått svåra hjärnskador skulle det inte funnits någon laglig möjlighet att ”hjälpa” honom att dö. Kanske hade han varit en ekonomisk belastning för samhället livet ut, och han var ju ung. Hade han getts chansen att överleva skulle han själv kunnat få bestämma om hans liv var värt att leva. I dag föregår sjukvården patientens beslut medan han är i behov av nödvändiga insatser för att hålla kvar i livet.

De som är negativa till dödshjälp av oro för att den skulle kunna missbrukas av ekonomiska eller sociala skäl har enligt min mening anledning att känna denna oro, men inte inför lagändring utan för hur det går till i dag. En ny lag skulle förhindra förhastade beslut.

Skyldighet att rapportera fall, där avbrytande av behandling har diskuterats, till kvalitetsregister borde införas omgående. Avsikten skulle vara att kunna följa hur vanligt förekommande det är, görs lika bedömningar över landet, har socioekonomisk- och genustillhörighet betydelse, hur väl grundade är besluten, de som överlever för att anhöriga agerar – vad kan vi lära av de ärendena?

Avbrytande av behandling görs utan att patienten getts möjlighet att uttala sin önskan och utan att man hinner göra noggranna prognostiska undersökningar, det anses tydligen etiskt accepterat. Den som fattar ett eget grundat beslut får ingen hjälp, för den typen av hjälp att dö är oetisk och olaglig.

Är verkligen en läkare bättre lämpad att fatta beslut om livet kommer att vara meningsfullt för en patient som han inte känner och som inte kan uttala sin vilja och utefter det agera så patienten inte ges en möjlighet att överleva? Är det den prioriteringen vi vill göra eller var ni som jag så naiva att ni inte visste hur det går till?

Susanne Flyborg

Susanne Flyborg
är psykiater och överläkare i Värmland.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev