Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Ska Sverige göra samma ­misstag som England?

Publicerad: 16 januari 2008, 08:23

Fokus på administration i sjukvården och neddragningar av verksamheten ­riskerar att sluta med katastrof, skriver professor Lars Werkö.


Det tycks finnas en allmän inställning bland politiker och tjänstemän i sjukvården att den i huvudsak innebär en finansiell verksamhet som måste balanseras ekonomiskt. Stort intresse för sjukvårdens ekonomiska utfall förekommer världen över, men Sverige och England utgör extrema exempel. Detta torde bero på att de politiska etablissemangen i dessa länder har övergripande ansvar för den sjukvård som erbjuds.

Att sjukhus och vårdcentraler enbart är till för att snabbt och effektivt ta hand om de sjukdomar och skador som förekommer i befolkningen – och i mån av kunskap även befrämja hälsotillståndet – verkar helt ha försvunnit från de överläggningar och diskussioner som måste finnas mellan politiker och läkare eller andra företrädare för sjukvårdens vardag.

Universitetssjukhuset Mas i Malmö har fått order om att minska kvaliteten på akutavdelningen för att kunna möta de budgetrestriktioner som regionens ledning bestämt.

Det vore inte ur vägen om de som träffat detta beslut tog sig tid att läsa de officiella utredningar som den brittiska regeringen, i form av Commission for Health Care Audit and Inspection, publicerat på grund av det stora antal sjukdomsfall – och dödsfall – i den så kallade sjukhussjukan som under början av 2000-talet förekom på två kända sjukhus –Stoke Mandeville Hospital, Buckinghamshire Hospital NHS Trust och Maidstone and Tunbridge Wells NHS Trust. Den största anledningen befanns vara att den medicinska kvaliteten tillåtits sjunka medan sjukhusets ledningar jagade kostnader för att uppfylla uppsatta budgetmål.

Sjukhussjukan, svårbehandlade infektioner som patienter ådragit sig på sjukhus, är inte någon ovanlighet i västvärlden. I Sverige brukar de ansvariga kunna bemästra den genom att stänga avdelningar, förlänga väntetider för patienter och allmänt tala om kvalitetshöjande åtgärder.

Ledningsteamen vid de två engelska sjukhusen hade samma övergripande inställning, men hade varken tid eller intresse att följa upp att kvalitetskontrollen verk­ligen genomförts – ledningens hela arbetstid gick åt att granska administration och kassaböcker samt jaga de ansvariga för den ekonomiska redovisningen.

Resultatet av de två offentliga utredningarna visar en häpnadsväckande brist på insikt i vad infektionerna berodde på och att infektionen spreds genom den trängda sjuk­vårdens sätt att agera. Flera ansvariga i sjukhusens ledningar har avsatts från sina befattningar, men det ifrågasätts om detta räcker. Det behövs en total omprövning av vad som är väsentligt för att leda ett sjukhus, framför allt med inriktning på vårdens kvalitet.

Det är omöjligt att kort beskriva hela den katastrof som den engelska sjukvården drabbades av, men några punkter kan förtjäna att nämnas. Stoke Mandeville hade två episoder med ett stort antal fall av infektion med Clostridium difficile, 2003–2004 och 2004–2005, med 16 dödsfall i den första och 17 i den senare, och Maidstone hade ungefär 60 dödsfall i två episoder 2005-2006. Inalles var det fråga om 500 sjukdomsfall vid Maidstone och 334 vid Mandeville. Därmed är dessa episoder bland de största iatrogena katastroferna som drabbat sjukvården i modern tid.

De lokala epidemierna berodde inte på att det saknades kunskap. NHS hade publicerat Guidelines för förebyggande av infektion med clostridium 1994 och 2006, och 2003 utgavs en generell översikt över problemet.

Dessa åtgärder hade inte hindrat att sjukhusinfektionerna fortsatte att stiga i hela NHS. De flesta sjukhusen lyckades dock begränsa förekommande utbrott, men de två stora sjukhusen Stoke Mandeville och Maidstone missade helt att kontrollera kvaliteten i vården. Anledningen ansågs vara att de hade stora problem med att få budgeten att gå ihop efter sammanslagningar av enheter.
Det kan vara av intresse även för andra sjukhusadministratörer än de i Skåne att ta del av dessa utredningar.

Den allmänna debatten om sjuk­vården ägnar sig nästan helt åt läkartillgång, väntetider och kostnadsjakt. Det tycks helt saknas insikt om att nuvarande missförhållanden i den svenska sjukvården i hög grad beror på organisatoriska och administrativa tillkortakommanden. Man har låtit en gammalmodig organisation svälla utan att inse att den medicinska utvecklingen – och för den delen också hela samhällets förändring – fordrar en annan organisation än den som skapades i mitten av förra seklet eller ännu tidigare.

Axel Höjer, en gång generaldirektör för Kungliga medicinalstyrelsen, hade regeringens uppdrag att se över sjukvårdens organisation. Den organisation vi har i dag är i mycket baserad på Höjers förslag i slutet av 1940-talet – även om de inte genomfördes förrän långt senare, från 1970-talet. Vore det inte lämpligt att låta den nu avgående generaldirektören för Social­styrelsen få göra samma insats som Axel Höjer – att förutsättningslöst se över den svenska sjukvårdens organisation?

Försedd med lämpliga sakkunniga och experter, förstås.

Lars Werkö

Lars Werkö
är professor i invärtes­medicin och har bland annat varit styrelse­ord­förande för Svensk beredning för medicinsk utvärdering, SBU.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev